28 mars 2020
Över 40 procent av alla hushåll i Finland består av en enda
person, enligt statliga radio- och tv-bolaget Yle.
Så länge allt flyter på i gamla spår, behöver det inte vara något
problem. Många har ett jobb (just nu kanske distansarbete),
man kan ta en fika på stan med någon vän eller gå en kurs.
Som ensamboende i dessa exceptionella dagar upplever man
starkt hur i princip alla sociala aktiviteter är avlysta.
På lördagskvällen får jag ett textmeddelande från vännen och
kollegan Calle, som sedan ett och ett halvt år tillbaka bor i
Paris.
Vill jag, undrar han, skypa med honom och sambon Titti (Skype
är en tjänst med vilken man via datorn kan inte bara prata utan
även se varandra).
Med gemensamma ansträngningar får vi upp en linje. Calle och
Titti, till vardags lärare vid Svenska skolan i Paris, häller upp vitt
vin och jag rödtjut från Alko.
– Mitt kostar säkert flera gånger mer än ert, påpekar jag och
minns gastronomiska höjdpunkter i den franska huvudstaden.
Livet i Paris är dock tufft dessa dagar. Varje gång Calle och Titti
lämnar lägenheten, måste de ha med sig ett dokument, där de
kryssat i vad de ska göra av tillåtna alternativ samt signerat
med namn och datum.
– Det kan handla om att gå till mataffären eller på en promenad.
Har du inget intyg kan polisen på plats utfärda böter, berättar
Calle.
Vi skålar, trots allt, genom cyberrymden och jag försöker
förgäves sno åt mig några chips från Tittis burk.
Skulle det passa med litet hemlandstoner? undrar jag så och
klär på mig gitarren.
Taube är mästare på att lyhört skildra stämningar. De första fyra
verserna är, precis som världsläget nu, dystra;
”Krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus”, klagar
handelsmannen.
Men i femte och sista versen spirar ett hopp – något vi just nu
knappast kan få nog av. Visans ego springer över ängen och
möter lilla Karin, på väg till brunnen.
”Och då ropar hon till mig, ja på blommande stig: Se, här är den
sköna sommaren som jag har lovat dig!”.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet