Fantomen i Flensburg

1 juli 2023

Kort före tio på förmiddagen dyker Susanne upp i receptionen på hotellet i nordtyska Flensburg. Hennes man Ole väntar i bil utanför.

I fjol besökte det danska paret mig i Finland. Nu har de lovat guida runt en smula utmed dansk-tyska gränsen.

Först åker vi till den stora, breda gränsövergången Kruså med tillhörande lågprismarknad på tyska sidan. Väl där slår magsjukan till…

Ole vet ett hotell i närheten och det blir lösningen. Därpå far vi utmed en smal grusväg till Broen ved Skomagerhus, som sedan 1920 utgjort skiljelinjen länderna emellan.

Danmark, Tyskland, Danmark, Tyskland, nynnar jag och trampar muntert på bron tills magsjukan attackerar igen. Panikfart till hotell.

Så ska vi till gränsen mellan Rudbøl och Rosenkranz,  vilken helt enkelt utgörs av en väg vars norra halva ligger i Danmark och södra i Tyskland.

– Det är en dryg timmes resa och några hotell finns inte på sträckan, upplyser Ole.

Önskar för en stund att jag vore barndomens hjälte, Fantomen. Denne råkade aldrig ut för sådana här förtretligheter, och i den mån han ibland rent fysiskt måste lätta på trycket torde det ha skett mellan äventyren.

Istället för gränsbesök blir det ett café i centrala Flensburg.

– Det är spännande att ha gränsen så nära inpå, förklarar Susanne och Ole som båda växt upp och bor i sydjylländska Sönderborg.

Från förra årets besök i Finland minns de tvåspråkigheten.

– Praktiskt med skyltar på bägge språken, fastslår Susanne, vars tyska är fantastiskt bra.

Detsamma gäller Ole, som arbetspendlade i ett par år till Tyskland som ekonomichef på ett danskt företag i Flensburg.

– Arbetsspråket var självfallet tyska och man titulerade sina kollegor “Herr” och Frau”, minns han.

Osökt erinrar sig kåsören, att även Fantomen var en hejare på tyska. I alla fall att döma av ett exemplar från tonåren av Das Phantom eller “Der wandelnde Geist” (“Den vandrande vålnaden”).

Sin bostad, Dödskallegrottan, kallade vår tyske Fantom förresten vad jag minns för Die Totenkopfhöhle.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet