5 juni 2020
”Det oreflekterade livet är inte värt att levas”, ansåg filosofen Sokrates som 399 före Kristus av makthavarna i Aten tvingades att tömma en giftbägare.
I dessa tider är det svårt att inte reflektera.
Att lidande skulle förädla människan har jag, ärligt talat, svårt att ta in. Katastrofer som den världsomspännande pandemin förefaller bara så meningslösa och nedbrytande.
Samtidigt spänns på något sätt sinnena. Osökt tänker jag på 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, som talade om att se livet ”sub specie aeternitatis”, ”ur evighetens perspektiv”.
Man kan säkert fatta begreppet på olika sätt, själv tolkar jag det som en uppmaning att försöka sätta in det vardagliga, futila i ett sorts helhetsperspektiv.
Barn har en naturlig förundran inför livets mysterium. Vi är nog många som därpå, i tonåren kämpat med existentiell problematik.
Själv läste jag under en tonårsperiod mycket av Blaise Pascal, fransk matematiker och filosof verksam på 1600-talet. Efter en olycka upplevde han en djup religiös omvändelse och skrev sedan apologetiska böcker (grekiskans ”apologia” betyder ”försvarstal” och innebär att man exempelvis i tal och skrift argumenterar för en religion eller en ideologi).
Kort före 20:e födelsedagen blev det så en period med brittiske matematikern och filosofen Bertrand Rusell (1872-1970), en övertygad ateist.
Så en tid med böcker av filosofiprofessorn i Uppsala Ingemar Hedenius (1908-1982). Om denne Sveriges mest kände ateist myntade någon lustigkurre orden ”Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet”.
Några år senare ”upptäckte” jag C S Lewis, akademiker, författare samt kristen apologet (i sin ungdom övertygad ateist). För en större publik är han förmodligen mest känd som författare till ”Berättelsen om Narnia”, en barnboksserie i sju delar och som har filmatiserats.
I svåra tider tenderar nog en del av oss att fundera kring det existentiella. Men som senior orkar man nog inte grubbla lika intensivt som i unga år.
Det kommer också en insikt om hur mångfacetterat livet och den mänskliga själen är. Den ryske nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn beskriver det träffande när han talar om att gränsen mellan det onda och det goda går genom varje enskild människa. Ingen är fullständigt god eller ond, och i mycket styrs vi av arv och yttre omständigheter.
Jag finner stor tröst i följande rader av Stig Dagerman:
”Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.”
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet