22 oktober 2020
Det kom en avi om ett paket. Jag for till postkontoret på Kaserntorget i Helsingfors och hämtade ut det.
Innehållet fick tanken att återgå till flydda tider och fyllde mig med såväl glädje som sorg och nostalgi.
Allt började hösten 1987. Vi var en förväntansfull skara som möttes upp till första lektionen i nygrekiska vid Stockholms universitet.
Mitt eget motiv var något så tämligen udda, som att jag på våren samma år för första gången besökt Grekland och fått gåshud av att höra grekisk sång och musik framföras på en genuin taverna.
Den förväntansfulla skaran decimerades ganska snabbt. En som inte gav tappt var dock Larry. Vi blev snabbt vänner, trots att jag efter några månader tvingades avbryta studierna på grund av att jag fått en fast heltidsanställning som journalist.
Vänskapen fördjupades genom åren, otaliga lördagskvällar satt vi hemma hos mig och löste världsproblem i sällskap av humledryck. Hos tvåbarnspappan Larry – betydligt äldre än jag – fanns mycket av den klokskap och kanske även ”faderlighet” jag hungrat efter.
På tvåans spårvagn river jag upp paketet, vars avsändare är Larrys hustru Margareta. Den innehåller hans grekiskböcker, bland dem guldklimpen ”Nygrekisk språklära” av vår vördade lektor Hans Ruge.
Jag fylls av glädje över att åter äga densamma och noterar tillfredsställt försäkringen på baksidan om att den ”beskriver det nygrekiska språkets struktur effektivt och adekvat utan falska förenklingar”.
Samtidigt finns mycken smolk i glädjebägaren. En snabbt accelererande minnessjukdom gör att Larry inte längre har någon nytta vare sig av dessa eller andra böcker.
– Ibland känner han igen mig, ibland inte, förklarar hustrun.
Så fort pandemin tillåter vill jag tillsammans med henne besöka honom. Och var gång jag stånkar mig blodig mot de nygrekiska verbtabellerna, kommer jag att ha Larry i tankarna.
Ity vår vänskap är obrytbar och därtill ”utan falska förenklingar”.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet