29 april 2023
I den huskropp där jag bor finns en servicecentral, som vänder sig till stadens seniorer samt arbetslösa och bland annat är utrustad med ett gym.
En promenad i måttlig takt tar mig dit på 3, 4 minuter och det är gratis att använda konditionssalen (härligt finlandssvenskt uttryck!).
För något år sedan gick jag en kurs ledd av en trevlig ung finskspråkig fysioterapeut, som delvis studerat i Sverige och ledigt kunde svänga sig med uttryck typ “lätt som en plätt”.
Har man aldrig tidigare besökt ett gym är dock inget särskilt lätt. Med en ängels tålamod förklarar instruktören hur de olika apparaterna ska brukas, men det är alltid någon detalj jag inte förstått och ganska snart tappar jag sugen.
“Wenn man über 50 ist und morgens aufwacht und es tut nichts weh, dann ist man tot”, lyder ett tyskt ordspråk. Det vill säga, är man 50+ och vaknar på morgonen utan att det värker i någon kroppsdel, då är man död.
Tyvärr verkar det ligga en hel del i detta ordspråk. Kroppen är inte längre lika elastiskt, vissa morgnar kan det vara ett stort företag att hiva sig upp ur sängen.
Bestämmer mig för att ge konditionssalen en andra chans. Att gå om kursen skulle kännas skämmigt, men på internet hittar jag instruktionsvideor som jag spelar upp gång på gång på gång…
Klockan 19 om aftonen är det dags. Lägger gymnastikskor och kortbyxor i en tygsäck och försöker så diskret som möjligt smyga mig iväg till servicecentralen och tar hissen ner till konditionssalen.
Nu är det en halvtimme kvar till stängning. Ett par damer i uppskattningsvis min egen ålder tränar, men det är ingen kö till redskapen.
På kanske tio minuter hinner jag använda tre av redskapen. Så byter jag om och försvinner lika diskret som jag kom. Märker hur en av damerna tittar efter mig och kanske undrar vad som var meningen med ett dylikt blixtbesök.
Svar; Att på nytt försöka implementera en minimalt krävande vardagsrutin och på sikt kanske må aningen bättre.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet