21 december 2019
Att vara journalist och samtidigt utrustad med en i det närmaste oläsbar handstil har sina sidor.
En gång för länge sedan gick jag en kvällskurs i stenografi, men kom aldrig så långt att den skulle ha löst problemet.
Lösningen har istället blivit att alltid använda bandspelare – ofta två för en kan ju råka strejka och är man exempelvis på Nya Zeeland blir det bökigt att åka tillbaka.
En modern liten diktafon har otroligt mycket inspelningsutrymme. Ändå händer det att jag raderar gammalt material.
Det är en fascinerande process, för med åren inträffar det allt oftare att jag först inte har en aning om v e m intervjuobjektet är.
Till det mest udda – och något jag absolut inte tänker radera – hör en intervju med en sydkoreansk universitetsadjunkt.
Vi sitter i en sal på Pusan National University i hamnstaden Busan och det visar sig snabbt att vårt enda gemensamma språk är ryska (hon har undervisat i koreanska i Ryssland).
– Mina kollegor är uteslutande kvinnor. Men det ska dock sägas att här i Korea är också många professorer kvinnor, förklarar hon i diktafonen.
Hur kunde jag för några år sedan åka i princip vart som i världen och därtill helt uppriktigt vara intresserad av de mest skilda livsöden, medan det idag kan kännas äventyrligt (särskilt vid halka) att ta sig från hemmet i Helsingfors-stadsdelen Kampen och ner till city??
Jag gruvar mig redan för annalkande resan till Grekland, men där har jag blott ett jobb inbokat och därtill ett riktigt roligt sådant.
Häromdagen mailade jag förresten en chefredaktör i Sverige och förklarade att från 2020 gör jag bara ”fysiskt och psykiskt mindre ansträngande jobb”.
Fick så en smula ångest över ekonomin och skrev i nytt mail att det kan utläsas ”endast Europa och ej över femton intervjuobjekt i en och samma artikel”.
Turligt nog är allt mycket osäkert och det är ju, som en av figurerna i Mumin-böckerna vid tillfälle konstaterar, just det som lugnar en.
Fridefull jul!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet