Ett annat liv

5 mars 2022

För snart ett decennium sedan intervjuade jag professor emerita Bodil Jönsson i Lund. En del av samtalet kom att handla om åldrande.
– Ögonoperationer, bättre hörapparater, ledbyten och effektivare piller är fyra faktorer som gjort att en 75-åring i min generation medicinskt är likvärdig en 65-årings i min mammas, förklarade hon.
Det är naturligtvis alldeles utmärkt och tveklöst finns i såväl Sverige som Finland en mängd seniorer vilka till synes ständigt kör på hög växel.
Färsk statistik visar att förväntade pensioneringsåldern i vårt land i fjol var 62, 4 år (inom arbetspensionssystemet). Själv tog jag min Mats ur skolan vid 63, 5 och tänkte länge att det nästan var skamligt tidigt, men med ovanstående facit i hand inser jag att det nog var en ganska hygglig prestation.
Ett pensioneringsbeslut kan vara hårt och brutalt för den som byggt upp det mesta av tillvaron kring jobbet och yrkesrollen. Har man själv valt att kliva av är det naturligtvis lättare.
Journalistyrket – och inte minst då utrikesreporterns liv – har traditionellt en aura av spänning och romantik över sig. Och visst, jag har haft en del helt fantastiska möten med människor på de mest udda platser runt vårt klot.
Men ofta fanns där även trötthet, frustration och kanske även litet väl många krogbesök med fotografen om aftonen för att försöka koppla av.
Kanske är det delvis mot den bakgrunden, tänker jag, som pensionärslivets höjdpunkt kan vara att bara sitta still på ett café, betrakta omgivningen och smutta på skållhet dryck.
Ibland får jag kontakt med någon bordsgranne som under samtalets gång fascinerat undrar hur det är att vara journalist och jag svarar att det nog i grunden inte är särskilt märkvärdigt och förresten har dagarna börjat bli allt längre och kvällarna ljusare och är det inte snart på tiden att att snön smälter bort och sällan har jag väl längtat så intensivt efter våren.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet