7 augusti 2019
Min mormor Klara föddes på 1900-talets början i det lilla skånska fiskeläget Brantevik. Hon var äldst i en stor syskonskara och en uppgift gör gällande, att familjen var så fattig att barnen fick turas om att gå till skolan på grund av skobrist.
Nu k a n ju detta vara en skröna, men klart är att hon tidigt tog tjänst som piga och slet hårt. På gården tjänstgjorde även drängen Oscar och en natt flydde de gemensamt norrut till Småland.
Paret blev så småningom jordbrukare och startade även ett turistcafé samt därefter en liten möbelverkstad, så de måste ha haft sisu. Men Oscar dog relativt ung och vid 60 var Klara utsliten och jag minns hur hon ofta klagade över sina onda knän.
Farfar Ivar föddes också vid sekelskiftets början och levde nästan hela sitt liv i Östsmåländska samhället Finsjö. Han var arbetare vid ortens pappersbruk.
Om Klara vet jag att hon en gång, som pensionär, åkte med sonens familj till Kanarieöarna.
Vad Ivar anbelangar minns jag bara att han en gång, också som pensionär, besökte Eksjö där han exercerat runt tiden för första världskriget.
Klara och Ivar kommer i tankarna när jag – mitt i värsta europeiska köldknäppen – avbeställer biljetten hem till Helsingfors och i stället njuter uppemot 20 plusgrader på grekiska ön Egina.
Det är en smått euforisk upplevelse att sitta på ett café invid havet och författa artiklar om allt från sjöräddning i Östersjön till strejker vid finländska samt brittiska universitet.
Var Klara och Ivar missnöjda med sina respektive lotter här i livet? Av lätt insedda skäl går det inte längre få svar på frågan.
Själv skulle jag med största sannolikhet ha gjort dunderfiasko såväl på en bondgård som på ett pappersbruk.
Tur att vi skriver 2019 då man kan få betalt för att sitta i solen och klinka litet på ett tangentbord och sedan sända iväg bokstäverna till det kyliga Norden.
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet