22 april 2021
Klockan halv åtta denna måndagsmorgon anländer jag till caféet i helsingforsstadsdelen Kampen och konstaterar med glädje att fåtöljer, soffor och bord återfått sin gamla plats.
Den sjätte mars stängdes restauranger och fik ned. Rent förnuftsmässigt har jag inte haft några problem med det.
På ett praktiskt plan är det dock jobbigt. Även som frilansjournalist och översättare behöver man andra vyer än den egna lägenheten. Det räcker att åter se levande varelser runt omkring en, för att få inspiration.
Nu märks alltmer, tycker jag, en kollektiv trötthet. Vi vill så gärna komma igenom det här och åter kunna leva för fulla muggar.
I maj är det ett och ett halvt år sedan jag såg mina närmaste i Sverige. Trots dubbelt medborgarskap känns det förnuftigt att ännu en tid ligga lågt och umgås via telefon.
Skönt att mitt i allt kunna luta sig mot en liten, men ändå existerande, pension. Att inte längre flera gånger i veckan behöva ringa:
– Jo, hej, jag heter si och så och är journalist och skriver för tidningen ditten och datten och arbetar på en artikel om bla bla bla och så har jag hört att du är expert på ämnet. Skulle du möjligtvis ha en liten stund över?
Journalistik är egentligen oftast väldigt roligt och folk man intervjuar delar gärna med sig av sina kunskaper.
Men det kan bli för mycket av det goda och då är kåserande befriande. Inga intervjuer behövs och man använder sådant material som redan ligger och skvalpar i skalldosan. Inte heller behöver man försöka vara briljant eller sträva efter något pris.
Det är lycka nog att få ihop dessa rader, och nu dansar en yster solstråle in genom glasdörrarna, parkerar diskret på cafébordet och viskar knappt ohörbart:
– Full kontroll på ditt liv kan du aldrig få. Kom ut en stund istället, så lovar jag att värma dig!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet