Det är mer än 42 år sedan jag senast steg in genom dörren till villan i den lilla orten i Småland. I knappt två år var det mitt fosterhem (hemskt ord, på modern svenska lär det heta familjehem).
En vän har mailat och berättat att frun i huset fått en svår sjukdom. Flera somrar i rad har jag, under Smålands-besöken, tänkt att jag borde repa mod och hälsa på.
Nu gör jag det, en solig morgon i början av juli 2017.
En hund gläfser och mannen i huset öppnar. Vi skakar hand och kort därpå dyker hans hustru upp och ger mig en kram.
Så går vi ut på den numera inglasade balkongen och det bjuds på fika. Jag får veta att forna familjehemsmamman – för att tala nysvenska – kanske inte har så lång tid kvar.
Det vilar något fridsamt över henne. Makarna har gemensamt en stark kristen tro och den tycks bära.
För ett känsligt 16-årigt skilsmässobarn var miljön dock inte optimal. Världen bestod av frälsta och ofrälsta och de sistnämnda skulle det sluta illa för…
En växande biologisk barnaskara gjorde också att gästen – som nog redan på den tiden kunde vara krävande – inte fick så mycket plats.
Det är förunderligt hur avspänt vi nu sörplar kaffe på balkongen och pratar om gamla bekanta. Efter mig kom fler ungdomar – en del med drogmissbruk.
Hur många, slår det mig en bit in på samtalet, har gett lika mycket av sina liv för andra som det äldre par jag just fikar med?
Jag får några minuter ute i trädgården med mannen och tror mig utifrån vårt korta, komprimerade samtal förstå att man i dag nog delvis tolkar bibeln annorlunda och att aggressivt missionerande är ett minne blott.
Inne i huset väntar hustrun och vi tar farväl med en lång, innerlig kram.
Dagen därpå känns det som att en stenbumling fallit från hjärtat och jag nästan flyger fram utmed Jönköpings gator.
Glädjen fullbordas av ett mail, i vilket jag läser in att mötet nog var lika befriande för dem som bryggde kaffet och fixade med bullarna.