8 oktober 2020
Av en slump springer jag på en finlandssvensk väninna på stan. Det var länge sedan vi träffades och det framgår snabbt att vi båda sedan i våras nästan helt avstått från allt vad krogliv heter.
– Om man ändå visste att detta har ett slut, säger hon och undviker att nämna namnet på det som nu styr allas våra liv.
– Ja. En liten men klen tröst är ju att man sparar pengar, svarar jag.
På kvällen samma dag ringer jag fotografen och parhästen i många decennier och i många världsdelar Kjell, som isolerar sig i sitt nybyggda hus invid sjön Mälaren. Hans fysiska kontakt med omvärlden består främst av matkassar, vilka med jämna mellanrum levereras från en butik.
– Har man hållit sig borta från människor så här länge finns det ju ingen anledning att gå på krogen eller ställa till med kalas, fastslår han.
Jag sänder en tacksamhetens tanke till Alexander Graham Bell, som den 14 februari 1876 sökte patent för vad han kallade ”Den musikaliska telegrafen”. Det blir väldigt mycket telefonerande dessa dagar.
Av den dryga handfull personer jag regelbundet pratar med är så gott som samtliga personer från barndomen, ungdomen och tidiga medelåldern. Kanske söker man – när allt omkring en är upp och ner – efter något gammalt, invant och tryggt.
En återupptagen kontakt är med ungdomsvännen Matz i Göteborg, pensionär sedan ett par år tillbaka. Tillsammans spelade vi på 70-talets första hälft gitarr, lyssnade på musikbandet Hoola Bandoola och filosoferade kring hur det skulle kännas om man en dag blev ”kändis”, som exempelvis John Lennon.
Riktigt så långt nådde väl nu ingen av oss. Men Matz fick fem barn samt sedermera även sex barnbarn. Och själv roar jag mig bland annat med att via internet skicka bokstäver till aviser och blad, i form av kåserier samt annat smått och gott.
Sämre kunde det nog ha gått, tänker jag och vet att min västkustske (pröva att uttala!) vän säkert tycker detsamma.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet