31 januari 2020
Eftermiddagen lördagen den 3 april 1976 utför brevbäraren Bosse Jansson talkoarbete i Svensk-albanska föreningens lokal, en före detta mjölkaffär i Stockholmsstadsdelen Kristineberg.
Runt 16.15 tar han – enligt stämpeln på ett klippkort från Storstockholms Lokaltrafik, vilket senare hittas i lägenheten på Söder – tunneltåg hem.
Därefter upphör alla spår av Bosse Jansson.
Medan en del unga finländare på 70-talet anslöt sig till taistoismen, en sovjettrogen fåra inom vänstern, sökte radikala unga svenskar efter ljuset i länder som Kina och Albanien.
Brevbäraren Bosse Jansson var ovanlig i så måtto, att han faktiskt lärde sig albanska och gjorde flera resor till landet. Närmare två meter lång och med kraftig röd hårfärg var han lätt att känna igen i olika vänsterdemonstrationer och trogen försäljare av Gnistan, organ för Sveriges kommunistiska parti.
Bosse Jansson var en ganska tillknäppt person, av sina bekanta dock betraktad som hygglig samt uppenbarligen något av ett språkgeni.
När den alltid så punktlige unge brevbäraren inte dök upp till sitt skift på måndagsmorgonen anade kollegor oråd. Så småningom tog sig polis in i lägenheten och kunde konstatera att exempelvis pass, plånbok samt bankbok fanns kvar.
Det enda som möjligen avvek i bilden var ett par tofflor utslängda i hallen – knappast likt den så prudentlige unge mannen.
Bosse Jansson reste flitigt och gärna i dåvarande östblocket. Det finns märkliga detaljer – som när han från Reykjavik valde omvägen att åka hem till Stockholm via Västberlin med ett dagsbesök i Östberlin.
Hemlig agent? Kanske bortförd mot sin vilja? Eller måhända trött på livet?
Författaren och journalisten Anders Sundelin berättar i nyutkomna boken ”Brevbäraren som försvann” initierat om fallet samt följer många olika förklaringsspår.
Det var nollgradigt vid tiden för försvinnandet och kanske handlar det om en promenad som slutat med ett fall ner i kyligt vatten.
”Jag tror ingenting längre. Alla hypoteser har rämnat”, konkluderar författaren.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet