Bröderna Bethkes bravader

5 november 2020

Det har blivit en smula komplicerat att resa i Europa. Svårigheterna är dock ett intet, jämfört med situationen för dem som råkat födas bakom det Churchill i ett tal i mars 1946 betecknade som ”järnridån”.
Ingo, Egbert och Holger Bethke växte upp i DDR med föräldrar som båda var uppsatta partiarbetare. Pojkarna å sin sida suktade efter jeans, västmusik samt att fritt få bestämma över sina liv.
Den 22 maj 1975 lyckades äldste brodern Ingo, trots strida strömmar, klippa upp taggtrådsstängslet och på luftmadrass ta sig till väst över floden Elbe vid ett gränsområde mellan Berlin och Hamburg.
Han var alltså ingen “Mauerspringer” eller ”Murhoppare” i ordets bemärkelse, men det var i sanning yngste brodern Holger.
Tidig morgon den 31 maj 1983 sköt denne med pilbåge från taket på ett hus i öst en vajer över muren, som brodern Ingo på västsidan tog emot och hakade fast i en bil.
Holger kunde sedan, i skydd av gryningsmörkret, via en vinschanordning svinga sig ner och in i Västberlin.
Kvar fanns nu bara mellanbrodern Egbert. Ingo och Holger lärde sig att flyga, anskaffade varsitt plan och smugglade via vänner in en walkie-talkie till Egbert i Östberlin.
De ultralätta tvåsitsplanens vingar försågs på undersidan med sovjetiska stjärnor och kort före soluppgången 26 maj 1989 gav bröderna sig iväg (Ingo först och Holger efter med filmkamera).
Mycket riktigt vågade ingen östtysk gränssoldat skjuta mot de “sovjetiska planen”. Det tog bara en dryg kvart att plocka upp Egbert på överenskommen plats och väl i väst drack de tre djärva bröderna varsin “frihetsöl” på en krog invid Bahnhof Zoo.
Så fort smittoläget förbättrats, hoppas jag åter kunna resa runt i Europa. Inte minst längtar jag efter mina vänner i Grekland samt Tjeckien.
Varken luftmadrass eller vinschanordning lär behövas. Och vad gäller flygresor är jag förvissad om att de som sitter bakom spakarna innehar erforderliga certifikat.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet