Bridge kräver sisu

20 februari 2020

Det sker dramatiska ting bakom kulisserna på Dagmarsgatan 3 i Helsingfors.Där ligger Arbis, en finlandssvensk institution och som erbjuder ett digert utbud av studiecirklar.
En deltidspensionerad reporter kommer i osedvanligt god tid till torsdagseftermiddagens bridgelektion. Läraren Agneta är på plats.
– Det här är en inre strid. Bridge eller inte bridge? Ibland känns det kul men lika ofta snudd på omöjligt att lära sig, klagar han för att i nästa stund inse att psykoterapi nog inte ingår i anmälningsavgiften till Arbis.
– Du lär dig. Det tar tid för alla som i vuxen ålder börjar med bridge! blir svaret.
Så övningsspelar vi. Drygt två timmar utan paus och giv efter giv (bridgespråk för en spelomgång).
Deltidspensionerade reportern är trött, men kanske också en smula stolt. Det här, tänker han, är ju finländsk sisu när den är som bäst.
Inte lönt att klaga, man har gett sig in i spelet och det finns inget annat sätt att lära sig än att spela, spela och åter spela.
Medspelarna är riktigt duktiga. Fast av och till märker deltidspensionerade reportern att även de har problem att hålla alla regler och tabeller i skallen.
Trösterikt!
Bridge kräver fullständig koncentration. Det enda man kan göra samtidigt är måhända att tugga tuggummi.
Det räknas poäng och tittas i tabeller och avverkas kortlek efter kortlek och skrattas också en hel del. Deltidspensionerade reportern hjärna känner sig mot slutet som om den hade konsumerat minst ett antal salmiakkikossu (koskenkorva med tillsats av salmiak).
Det här är nog dock, tänker han, skonsammare mot såväl plånbok som lever.
Bridgen samlar i Finland, liksom i Sverige, huvudsakligen äldre personer. I Kina lär den vara en fluga även bland unga och ett sorts tecken på att man är “klipsk”.
Det må vara hur som med det sistnämnda. Men faktum är att Kinas starke man efter Mao, Deng Xiaoping som styrde in landet på marknadsekonomi, mot slutet av sin levnad innehade en enda officiell post.
Han var – ordförande i Kinas bridgesällskap.
Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet