15 augusti 2020
Till barndomens i dubbel bemärkelse ljusa upplevelser hör den första snön. ”En morgon när vi vaknar är hela världen vit”, heter det i Lennart Hellsings visa som jag minns att vi sjöng i småskolan.
Den mänskliga perceptionsförmågan är märklig. Plötsligt, nästan som över en natt, märker jag att de svenska och finlandssvenska medielandskapen radikalt förändrats.
Det vimlar av för mig nya namn och ansikten – här och där känner jag dock fortfarande igen någon ”gammal kollega”.
När internet slagit igenom på allvar, fanns det de som menade att behovet av journalister radikalt skulle minska. Ingen äger någon kristallkula, men jag ser nog snarast ekonomiska nedskärningar som ett damoklessvärd.
Behöver vi i framtiden journalister? Av och till hörs påståenden som att ”alla kan vi ju skriva”.
Visst, på samma sätt som vi väl alla till husbehov då och då kan borra i tänder eller spela en fuga av Bach…
God journalistik kommer nog att överleva även dessa kristider. Själv är jag dock nöjd med att ha tagit min Mats ur skolan (bortsett från kortare och lustfyllda skrivuppdrag).
Skönt att som nybliven heltidspensionär inte längre ständigt behöva producera. Journalistik är att skriva i sanden. Vem minns den snö som föll i fjol?
Ringer dagligen vännen Kjell i Sverige som gått igenom ett antal krävande operationer. Vi planerar att – när han är återställd och pandemin över – ta en tur till Estland. Buss från Tallinna bussijaam (Tallinns busstation), kanske till Pärnu eller Haapsalu. Checka in på hotell, middag på någon lokal krog med ett par kalla Saku-öl.
Min kompis är (som så många i vår generation) Beatles-fantast och gillar särskilt McCartneys ”Blackbird”. Jag leker med tanken att ta med gitarren på resan och spela just den en afton, för då åker hans mungipor upp ända till örsnibbarna.
Krävs det mer för att vara lyckliga?
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet