5 augusti 2021
Söndagsmorgonen den 1 augusti vaknar jag upp i Prag till smattrande regn. En koll med vädertjänsten visar att dagen kommer bjuda på 100 procent nederbörd.
Jag har rest hit med enkel biljett. När detta läses är jag antingen kvar i Tjeckiska Republiken eller har åkte vidare till Österrike eller Ungern. Budapest är det 39 år sedan jag besökte.
Den gyllene staden Prag hämtar sig nu sakta men säkert från pandemin och turistbortfallet. På Václavplatsen finns dock ännu knappt några marknadsstånd och för första gången någonsin går jag över Karlsbron utan att behöva trängas. Restaurangerna är halvfulla, gästerna mestadels tjecker.
De första augustikvällarna har jag bokat in träffar med tjeckiska vänner. Några har jag känt sedan 1979, ett äkta par sedan 1980. De heter Líba och Pepík och är sedan länge pensionärer. Bägge ”känner Prag som sina egna skor” för att använda ett tjeckiskt ordspråk och meningen är att de ska bli mina informatörer i ett resereportage.
Pandemin har varit gräslig; Isolering, rädsla, ovisshet. Sju minuter i tolv på nyårsaftonen fick jag mail att bästa och äldsta vännen i Sverige gått bort i koronan.
En sak märker jag dock tydligt under denna resa; Sådant som tidigare kunde röra upp sinnet gör det inte längre.
Líba och Pepík kan bara tjeckiska, men det vore väl ytterst märkligt om inte mina kunskaper i språket skulle räcka även till en intervju. Det är nästan två år sedan jag senaste använde kameran i jobbsammanhang. Men efter att före resan i en fotobutik i Helsingfors ha fått hjälp med inställningar, beslutar jag mig för att lita på sakkunskapen och ska väl förmå få till åtminstone några foton som är publiceringsbara.
Måhända har den förhatliga pandemin för en del av oss medfött större förmåga att uthärda ovisshet.
Regnet smattrar mot rutan, jag slår av datorn och borrar huvudet i sängkudden för vila och med hopp om energi nog att en stund till få vara med på banan.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet