Allting har sin tid

23 oktober 2022

När jag fyllde 60, i december 2016, var vi nästan på pricken 40 personer i festlokalen. En enda gäst kände jag före flytten till Finland 1996. Finskan Paula och jag hade läst ryska tillsammans på Stockholms universitet 1979-80.
Mot bakgrund av den ångest det initialt innebar att flytta till något närmast helt okänt, kändes det naturligtvis fint att – två decennier senare – kunna samla ett så stort sällskap.
Dock hade jag enorm draghjälp och glädje av att det på 90-talet ännu fanns en Pressklubb i Helsingfors. En nyfunnen kollega kände en annan kollega som kände en tredje, och ofta blev vi stora sällskap som satt där timtals om aftnarna.
Idag finns varken Pressklubben eller Presscentret – UM:s lokal för utländska journalister, som också var en utmärkt institution.
Jag träffar numera sällan någon kollega, i så fall är han eller hon så gott som alltid också pensionär och gillar att fika. Och krogbesöken, tänker jag, är snart nästan lika sällsynta som snöfall i Sahara.
Vad som däremot markant ökat är telefonsamtalen till forna fosterlandet och några vänner från barndomen och ungdomen. Simtränaren Janne i Nässjö “träffade” jag första gången i småbarnsåldern, 1957, då vi bodde i samma hyreslänga i en arbetarstadsdel. Det är en ganska fantastisk känsla att byta tankar och nyheter med någon man känt i cirkus 65 år…
Kul också prata med vännen från tonåren Matz i Göteborg. Båda är vi nu pensionärer och hittills längsta uppmätta samtalet i mobilen tog två timmar och sju minuter.
I december ska jag faktiskt försöka bli en smula mer social. En inbjudan damp ner angående lilljul med Matkailutoimittajien Kilta, Resejournalisternas Gille. Jag hoppas då träffa åtminstone några av dem från Presscentret, kollegor som jag aldrig hann ta farväl av vid den så abrupta nedstängningen.
Instämmer för övrigt med Predikaren i 1917 års svenska bibelöversättning:
Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet