10 september 2020
Häromveckan for jag till Åggelby, en stadsdel cirka sju kilometer från Helsingfors centrum och dit man lätt tar sig exempelvis med lokaltåg.
Besöket var av rent privat natur och skapade inga rubriker i världspressen.
Kort före ankomsten slog det mig, att så här långt från hemmet i centrala Helsingfors har jag inte varit sedan pandemin dök upp. Att stiga av i Åggelby kändes faktiskt nästan som ett litet äventyr.
Nu hann jag inte uppleva så mycket av själva orten, men ärendet gick bra och besöket kröntes med en lunchpizza.
På återresan till Helsingfors järnvägsstationen funderar jag kring hur snabbt perspektiv kan förändras. Det är inte alls länge sedan som jag intensivt mailade fram och tillbaka med min resebyråkontakt i Stockholm, för att gemensamt hitta den mest prisvärda biljetten med stopp i Hongkong, Auckland samt Tokyo.
Nu, september 2020, ligger fokus helt på Helsingfors regionaltrafiks månadsbiljett. Hur långt kan jag resa med billigaste kortet, det för zonerna A och B? När behövs en tilläggsbiljett?
Mina första ”nedstängda månader” räddades delvis av att jag fick ett omfattande översättningsuppdrag, från finska till svenska. Nu tänker jag försöka fylla en del av tiden med att turista här i huvudstadsregionen (i den ingår även grannstäderna, Esbo, Grankulla samt Vanda).
En dröm finns. Kanske är den blott en hägring. Det handlar om att åka tåg ända till Ekenäs, med byte i Karis. Ekenäs är en förtjusande tätort i sydfinländska staden Raseborg och med övervägande svensktalande befolkning.
– Välkommen! mailar min finlandssvenska väninna, den pensionerade översättaren Maria.
Tanken på Ekenäs känns faktiskt lika stimulerande som fordom en tur till Shanghai eller San Francisco. Kanske blir det förresten snart åter möjligt att göra utrikes långresor.
Om inte finns ju Åggelby.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet