24 december 2015
Kort före julafton 2015 tar jag in på det lilla hotellet ett stenkast från Vatikanstaten. Det är nästan exakt 42 år sedan jag senast bodde här.
Vi var en liten grupp från Sandagymnasiet i Huskvarna som den första januari 1974, under ledning av vår latinlärare Birger, damp ner i Rom för att bekanta oss med stadens klassiska arv.
Hittar hotellet på internet och tänker, att det vore intressant att resa inte bara till Rom utan kanske åter till ungdomen…
Porten och järngrinden är desamma. Men varken receptionen eller rummet ser ut som jag minns dem.
– Signore, vi har byggt om mycket här de senaste åren, förklarar receptionisten som åldersmässigt hade kunnat vara min son.
Så försöker jag hitta kvartersrestaurangen dit jag om aftnarna gick och inmundigade spaghetti med coca-cola, medan de mer försigkomna och världsvana i vår grupp roade sig på disco.
Har ni funnits här länge? frågar jag kyparen med troskyldig min.
– Signore, hela 15 år!
Nej, nej, inte kan man doppa sig två gånger i exakt samma flod.
Men roligt, såklart, att flanera i den eviga staden i juletider, samtidigt som jag funderar på om ett kåseri så här på självaste helgafton borde innehålla någon slags budskap.
Fast, tänker jag, den biten får nog i så fall de kära kollegorna på Kyrkpressen ta hand om…
Dock, med mig i resväskan har jag ett klipp ur syster-/brodertidningen Kirkko & Kaupunki. En intervju med företagaren och skribenten Sari Savela, som bränt ut sig men sedan funnit en väg tillbaka till livet.
”On tärkeää siivota elämä kaikesta, mikä ei ole välttämätöntä” (fritt översatt; Det är viktigt att skala bort allt sådant i livet som inte är nödvändigt), säger hon.
Det finns något befriande i denna korta mening. För tänk vad otroligt mycket tid man kan ägna åt att älta perifera ting eller att försöka ”göra om” sina medmänniskor så de blir som man vill ha dem…
Just så enkelt som citatet ovan skulle jag vilja leva, med bara handbagage.
God jul, kära läsare, och ser fram emot att åter få träffa just Dig i spalten anno 2016!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet