Min plats på jorden

20 maj 2021

Svenskamerikanen Albert Carlsson sitter 1962 på ett enkelt hotellrum i kaliforniska Laguna Beach och går igenom sitt liv.
Hade han varit finne hade han kanske använt ordet ”tilinpäätös” (räkenskap), som jag av någon anledning är måttlöst förtjust i.
I unga år lämnade Albert – mot föräldrarnas vilja – bondgården i Småland och fattigdomen för att skapa sig ett eget liv i Amerikas Förenta Stater.
Kanske har ingen annan bok gjort större intryck på mig än Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”. Albert ser upp till sin storebror Sigfrid och livet igenom ska han minnas dennes ord en söndag vid den lokala Bjurbäcken:
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden en enda gång. Jag kan aldrig komma hit igen. Ta vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden.”
För att komma hemifrån tar Sigfrid 1922 värvning, men han avskyr det militära och kastar sig under en övning ner i snön vilket ska leda till förtida död. Albert gör karriär i USA, gifter sig och får två söner och blir framgångsrik fastighetsmäklare.
Men nu är han ensam, frånskild och sönerna hör sällan av sig. Besparingarna försvann i ett misslyckat odlingsprojekt och han vet inte hur länge han förmår betala för det spartanska hotellrummet.
Efter ett kvarts sekel i Finland sitter jag på lokala fiket och kontemplerar. Ångesten den första tiden – då allt var nytt och man var språkinvalid – gick över. Nya dörrar och fönster öppnades – chanser och kontakter som nog inte skulle ha funnits i gamla landet.
Moberg var ateist, men apropå livsöden skulle han kanske ha uppskattat ett talesätt jag nyligen hörde:
”Vill du få Gud att skratta så berätta för honom om din plan!”
Finland är min plats på jorden, konkluderar jag, dricker upp kaffet och hoppar på spårvagnen till stadsdelen Busholmen för vaccinspruta 2.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet