21 maj 2020
Dag efter dag promenerar jag i en och samma park i Helsingfors-stadsdelen Tölö. Av och till sätter jag mig på en bänk för att kontemplera eller ringa någon gammal vän i Sverige.
På avstånd reser sig en ljus byggnad med glasväggar likt en hägring. Den
är dock låst.
Ormen, tänker jag. Äpplet, tänker jag. Hux flux är Edens port för evigt stängd.
Men så en dag kommer glädjebud. Förbannelsen är bruten. Vi är åter välkomna in, om än med restriktioner.
Jag snudd på svävar in genom porten och på avstånd sitter en man vid en dator. Är jag skyldig något efter mitt senaste besök?
Nej, svarar han. Den skuld som normalt uppstår efter någon månad utan aktivitet existerar inte i denna besynnerliga tid. Min eventuella synd är med automatik förlåten.
Så går jag runt i paradiset och märker att jag är snudd på enda besökaren denna förmiddag. Här finns många frestelser, men jag avstår dem och vill nog egentligen bara strosa runt en stund och lura mig själv att allt är exakt som förr.
Då får jag syn på något i en hylla. Detta något har åstadkommits av en man från byn Molai i Lakonien på Peloponnesos och som i unga år kom till Stockholm. Här berättas om grekinnan Elena, född i en by med nio kyrkor, och hennes samt maken Giannis emigrantöde i Australien och sedermera Sverige.
Jag skrider som i trans tillbaka till mannen vid datorn. Vant utför han en magisk, elektronisk gest med innebörden att föremålet från hyllan nu för några veckor är mitt.
När jag går ut ur det återvunna paradiset önskar en kvinna ur personalen ”Välkommen åter!” på finska och jag ler tillbaka.
Boken ”Med sina läppars svalka” gör ett par dagar i isolering riktigt uthärdliga och jag lånar den vidare till finlandssvenska väninnan Lena.
Så mailar jag uppskattande författaren Theodor Kallifatides, som svarar vänligt tillbaka.
Ett tack också till änglarna på Tölö bibliotek!
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet