25 år och en plastkasse

15 juli 2021

Onsdagen den 28 augusti 1996 knackade jag på dörren till UM:s presscenter i World Trade Center-byggnaden. Att jag minns datumet beror på att svenska kungaparet samt kronprinsessan Victoria denna dag inledde ett statsbesök i Finland.
Deras ankomst väckte större uppmärksamhet än min…
Presscentret blev snabbt som ett andra hem. Här fanns datorer, nätuppkoppling, telefoner, fax och även personal som vid behov kunde hjälpa en nykomling. Bäst av allt – här fick jag kollegor med lång erfarenhet av att bevaka Finland.
De första åren var som att rida på en vild tiger; nästan alla reportageuppslag togs välvilligt emot av svenska tidningar och jag jobbade som i trance. När Finland införde systemet med alterneringsledighet skrev jag allt från ”Journalist på alterneringsledighet” till ”Alterneringsledig tandläkare”.
Finlands första halvår som EU-ordförande sålde också bra (Sverige hade det framför sig) och när euron skulle införas krängde jag artiklar i parti och minut.
En marsdag 2020 var så presscentret – nu på Skatudden – plötsligt stängt på grund av pandemin. Rent arbetsmässigt var de gyllene dagarna sedan länge förbi, men det blev ändå ett så abrupt avslut. På de 16 månader som gått har jag bara återsett en enda kollega.
Sommaren 2021 – nästan 25 år efter starten – knackar jag på hos UM på Södra Esplanaden och får en plastkasse. Den innehåller litet papper från mitt skåp, vilket likt alla andras tömts, och själva presscentret är nu ett minne blott.
Det känns vemodigt att i solgasset promenera genom Esplanaden med en plastkasse som det står Ulkoasiainministeriö/Utrikesministeriet på. Är nu allt till ända?
Kanske inte. Med fotografen och parhästen i Sverige Kjell bokar jag en resa till Prag. En svensk tidning tackar omgående ja till ett resereportage.
Plastpåsen från UM tänker jag vårda ömt. Som minne från ett kvartssekel jag för allt smör i Småland inte hade velat missa.

Sören Viktorsson

Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet