5 april 2023
De senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt att städa hemmet. Låter väl inte så roligt och det är i ärlighetens namn ganska enformigt.
Dock finns det en silverstråle bakom molnen; Man mår rent psykiskt avsevärt bättre av ordning och reda än i något slags halvkaos!
Till ensamboendets för- men samtidigt även nackdelar hör, att man ju själv bestämmer hur det ska se ut i ens bostad. Det är lockande, tycker jag, att bara droppa klädesplagg på soffan eller låta disken stå några dygn.
Många som försöker ta sig i kragen och städa ut ordentligt, ger nog upp inför hur tidskrävande det faktiskt kan vara. Vad jag gjort är, att jag redan från början sagt mig att detta kommer att ta många veckor och att det räcker med en timme eller så per dag.
Allt är ju relativt, och på TV ser jag program om vad som på engelska kallas “hoarding”. Engelskan har även ett begrepp för normalt samlande, nämligen “collecting”.
Hoarding är när samlandet blivit patologiskt. Det spelar ingen roll att kackerlackor kryper i klädskåpen och odören är outhärdlig, en person som ägnar sig åt hoarding samlar tvångsmässigt och låter tingen ligga huller om buller.
Som med de flesta diagnoser är kanske gränsen flytande. Men säkert känner du, kära läsare, någon som vägrar göra sig av med prylar utifrån motiveringen “man vet aldrig när man kan behöva den här saken”.
Tack och lov är jag ingen hoarder. Tvärtom. Fullständigt hänsynslöst slänger jag varenda pryl jag är övertygad om att den har spelat ut sin funktion.
Vissa ting har affektionsvärde; som teckningar av syskonbarnen när de var små, första finska grammatikboken och kassetter från otaliga intervjuer under 80-talet i de mest skilda länder.
Men – som sagt – det mesta går att slänga. Och, när man väl har kommit igång blir det roligare och roligare.
Forskning visar att städning kan vara terapeutisk. En välstädad boplats muntrar upp sinnet och gör att man orkar ägna kraft åt mer abstrakta problem.
Se siitä, som finnen säger.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet