10 augusti 2024
En augustimorgon när jag lämnar hemmet i Kampen, kommer ett gäng barn med skolväskor springandes i min riktning. Gissar de är vad vi i Småland kallade ettagluttare, det vill säga nyss har börjat i första klass.
Rent fysiskt är det, konstaterar jag, en viss skillnad mellan sjuåringar och den som om ett par år fyller sjuttio.
Ettagluttarna tycks ha druckit raketbränsle till frukost, de är oerhört snabba och viga. Pensionerade redaktören får hiva sig upp ur sängen, tvinga sig till tandborstning och vaknar inte ordentligt förrän efter första koppen på stamfiket.
Det blåser friska höstvindar denna morgon och under korta promenaden till caféet hinner många tankar och känslor passera revy.
Visst såg man även i Småland fordomdags fram mot sommarlovet. Men ledigheten blev rätt snabbt också svår att fördra. Åtminstone för alla oss vars familjer inte ägde sommarstugor eller hade råd med längre resor.
Hösten var en lisa, för då träffade man åter klasskompisarna. Och bordtennisträningen satte igång igen på KFUM.
Min träningspartner, klasskompisen Janne gick bort i maj i år. Lyckligtvis hann vi få till ett telefonsamtal innan hans ork tröt.
– Jag har haft ett rikt liv, förklarade han.
Ettagluttarna har många sommarlov att se fram emot. Snart sjuttiglutten – ett ord jag härmed ansöker om patent på – får vara väldigt glad om kroppen och knoppen hänger med en stund till.
Barndomslandskapets visumavdelning har permanent stängt igen luckan och går inte att nå ens via mail.
Blott reminiscenser återstår. Janne var nog ganska bra på backhand, kanhända var min forehandsmash aningen vassare…
Får en het längtan att åter börja med pingis. Trist nog försåg oss Nässjö aldrig med någon instruktör. Finns det månne kurser i Helsingfors där snart sjuttigluttare får lära sig grundslagen korrekt?
Det blåser friskt ute på Kampen efter kaffestunden och näsborrarna njuter av den litet kallare luften.
Än får inte livet ta slut.
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet