31 augusti 2024
Frågar du hundra infödda rikssvenskar vart de helst åker på semester, tror jag knappt ens en handfull skulle svara Finland. Och vill du veta om de lockas av Villmanstrand, Imatra och Parikkala, får du nog invänta svar…
– Villmanstrand…jag har nog hört namnet. Övriga namn passar jag på, förklarar ungdomskompisen Alf när vi i augusti tar en tur till östra Finland.
Alf är före detta yrkeschaufför, äger ett riktigt vrålåk och därtill har denne gamle charmör gått och kärat ner sig i Finland.
– Jag var kursledare i arbetsmiljö under många år. Då konfererade vi ofta på Finlandsbåten. Men man såg ju knappt något av Helsingfors, det är sedan du och jag återupptagit kontakten som mitt intresse för Finland uppstått, berättar han.
Jag berättar för Alf att karelarna anses vara lätta att få kontakt med. Likt en försöksballong släpper jag ut honom ensam om aftonen i Villmanstrand, och stannar själv på hotellet.
– Wow, jag var på en strandkrog och fick fish and chips som var mycket bättre än de vi åt i Dublin. Servitören blev jätteglad över berömmet och så klart gav jag rejält med dricks, sms-ar han.
Villmanstrands fästningsområde och muséet med en modell av det gamla Viborg. Imatra med statshotellet och forsen. Parikkala med dess fullständigt unika statypark.
Inte minst sistnämnda plats gör intryck på Alf, som är en tuffing med diger livserfarenhet.
– I den där parken skulle jag inte gå ensam mitt i natten…bekänner han när vi fortsätter till Nyslott för en sista övernattning.
Under tjugoåtta år i Finland har jag fått kanske ett tiotal svenska besök. INGEN, jag upprepar INGEN, har blivit besviken.
– Här är ju fantastiskt fint. Jag hade väntat mig att det skulle vara grått och inte särskilt gästvänligt.., lyder en frekvent kommentar.
Tänker under vår resa, att jag gjort många val här i livet som jag ångrar. Men flytten till Finland var rena lyckoträffen. Nästa sommar tar jag Alf till Österbotten.
Där förstår de ju till och med vad han säger…
Sören Viktorsson
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet