28 juli 2026
Han var bara 1, 52 i strumplästen och växte upp som ett av åtta barn i en lantbrukarfamilj i sydkarelska kommunen Rautjärvi, nära nuvarande gränsen till Ryssland.
Om Simo Häyhä har sagts, att han var världshistoriens främste prickskytt.
När Sovjetunionen den 30 november 1939 anföll Finland, var det nog få utländska betraktare som trodde att det lilla landet skulle förmå hålla emot särskilt länge.
Men efter 105 dagar av blodiga strider undertecknades aftonen den 12 mars 1940 den så kallade Moskvafreden, i den sovjetiska huvudstaden. Finländarna fick behålla sitt demokratiska statsskick, men till priset av omfattande landavträdelser.
Simo Häyhä var bara 17 år gammal när han i hemkommunen anslöt sig till Skyddskårsorganisationen (Suojelukuntajärjestö) – ett dåtida hemvärn med parallella kvinnoorganisationen Lotta Svärd. Snabbt upptäcktes den unge mannens exceptionella skyttetalanger.
Vi hoppar till Vinterkrigets utbrott, alltså den 30 november 1939. Då hade Simo Häyhä – med smeknamnet “Simuna” – redan hunnit genomgå såväl militärtjänst som underofficerskola samt en särskild prickskytteutbildning .
Han är nu korpral och hör till det legendariska infanteriregementet JR 34, verksamt nära den sovjetiska gränsen. Chef för Häyhäs kompani är den hårdföre Aarne Juutilainen, som under sina fem år i franska främlingslegionen fått beteckningen “Marockos skräck”.
En liten armé, som kämpar mot en jätte, behöver förebilder. Juutilainen bidrar till att ryktet börjar spridas om den kortvuxne, personligen så anspråkslöse prickskytten. Media skriver om honom och det sänds gåvor, allt från stickade vantar till fickur.
– Tämä on meiän maa (Detta är vårat land) är ett uttalande många äldre finnar säkert känner till och som Simo Häyhä sägs ha yttrat, när han med geväret i hand tog farväl av sin familj.
Det finns mycket som fascinerar vad gäller den finske prickskytten, vilken fick öknamnet “Valkoinen kuolema” eller “Vita döden”. I Sovjet kom han att kallas “Belaja smert” (“Белая смерть”), en direktöversättning från finskan.
En uppseendeväckande detalj är att Simo Häyhä sköt utan kikarsikte. Han använde en finsktillverkad Sako Mosin-Nagant M/28-30 med så kallade öppna riktmedel. Kategoriskt tackade han nej när man erbjöd honom sovjetiska, erövrade gevär utrustade med kikarsikten.
Det fanns en logik bakom valet. Med sina blott 1, 52 (några källor uppger 1, 53) i strumplästen passade geväret Simo Häyhä. Han drog därtill nytta av sin ringa längd, och hade han använt kikarsikte skulle han ha behövt exponera mer av sitt ansikte. Lägg till detta risken för solreflexer från linsen på ett kikarsikte.
Att vara prickskytt innebar mestadels att – i bitande kyla, timme efter timme – bara vara still och hålla utkik. När en fiende så hade nedlagts, gällde det att snabbt byta position. När Simo Häyhä kom tillbaka från ett pass, lär han ha haft som vana att rapportera om dagens resultat.
En vanligt förekommande uppgift är att Häyhä totalt skulle ha dödat drygt 500 fiender. Siffran är ifrågasatt, det har hävdats att den i själva verket skulle vara klart lägre.
Fast det är nog en strid om påvens skägg – hur räknar man med någon som helst ackuratess antalet döda soldater?
(Det finns dock numera faktiskt ett institut i Uppsala där man sysslar just med kartläggning av offer för konflikter. Jag besökte det för ett decennium sedan och skrev i de svenska universitetslärarnas tidskrift (https://universitetslararen.se/2016/12/23/detektiver-kartlagger-varldens-konflikter).
Simo Häyhä tilldelades ett antal ordnar och strax efter kriget befordrades han av fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim från undersergeant till fänrik. Han skadades svårt i vänstra ansiktshalvan av en sovjetisk kula den sjätte mars 1940 och fick – efter en vecka i koma – tillbaka medvetandet först den 13 mars, datumet då fredsavtalet trädde i kraft.
Inför fortsättningskriget (1941-44) erbjöd Simo Häyhä åter sina tjänster, men dessa kom inte att tas i bruk. Han ägnade sig då istället åt jordbruk, jakt och hunduppfödning.
Sina sista två år tillbringade han på “Veteranernas rehabiliteringshem” i fästningsstaden Fredrikshamn (på finska Hamina) i Kymmenedalen.
Mannen som har kallats historiens främste prickskytt avled den första april 2002 i en ålder av 96 år.
Smått legendariskt är hans svar på frågan om hur han ville sammanfatta sina remarkabla insatser:
– Tein sen, mitä käskettiin, niin hyvin kuin osasin (Jag gjorde det man befallde, och så gott som jag förmådde).