2 juli 2026
Clas Ohlson här i Helsingfors har rea på resväskor. Min gamla håller på att gå sönder. Den har fått vara med om mycket.
Väskorna ser fina ut och fiffigt med fyra hjul. Priset är heller inte oöverkomligt.
Men så dyker en fråga upp; vart har jag tänkt mig att resa?
En tripp till Ekenäs och min väninna Maria mot slutet av sommaren. Förvisso.
Sedvanligt besök i Grekland i december, för att undvika det eländiga vädret och kylan här i norr. Hoppas det blir av, biljett bokades redan i våras.
Men därutöver?
Sverige – ingen lust, men hoppas komma till traditionell klassträff i maj 2027 samt ett besök hos goda vänner på Brahegatan i Gränna.
Tjeckien – där var jag nyligen.
Estland – härligt land men det är bara några veckor sedan.
Australien – nog spännande men jag har redan varit på Nya Zeeland och hyser ingen önskan att sitta hoptryckt i en flygmaskin i så många timmar.
Det lutar mot att jag INTE inhandlar någon ny resväska. Till Ekenäs räcker det med en kabinväska på tåget och nog klarar det gamla skrället till resväska en (sista?) tur till och runt i Grekland.
Under några decennier blev det kanske för mycket resande, som reporter. Ibland kändes det som att man bara hann hem för att duscha, och så var det dags resa iväg igen.
Har jag något favoritland? Ja, Finland. Och då är det ju lyckligt att man råkar vara bosatt just där. I augusti har det blivit 30 år.
Allt är ju så vant här. Visst kollar jag en smula på rikssvensk tv, men det blir alltmer sällan. Och när man är i Sverige finns det rätt mycket vardagliga saker som överraskar.
Nu senast förundrade jag mig över att man knappast någonstans längre kan betala med cash. Har alla svenska pensionärer betal- eller kreditkort?
Trevligt igår på restaurang Seahorse med kollegan Kristian. Han har ett förflutet som reporter på finlandssvensk tv och vi saknar aldrig samtalsämnen.
Det blir en del om åldrandet; han är några år äldre än jag. När jag kommer hem får jag ett kortfattat e-mail. En bekant från tonåren som jag – utan att veta riktigt varför – hittat adressen till och uppvaktat, skriver om en gemensam väninna.
Hon är död.
Folk i egna åldern, tänker jag, faller som käglor nu. Frun till en annan, äldre, vän i Stockholm mailade härförleden om att hennes make lämnat det jordiska.
Han var en sådan där person som tog extremt väl hand om sig själv – gick vi någon afton på pilsner var det alltid jag som ådrog mig den största notan.
Men så är det inte riktigt längre. Jag och sällskapet lämnar Seahorse efter bara någon dryg timme och två bira var. De öl som fanns i kylen står kvar där även nu på morgonen…
Livet smalnar av och det gäller nog även kåserandet. Skulle vara tacksam om någon ärlig och uppriktig människa i god tid hintar, utifall kvalitén på alstren har sjunkit alltför mycket.
Finlandssvenske diplomaten och tidningsmannen Ralf Friberg gick bort i våras. Han hade en devis som jag tycker är ganska bra:
“Nulla dies sine linea”, det vill säga “Ingen dag utan en linje”.
Orden tillskrivs Apelles (356-308 f. Kr), en känd grekisk målare från antiken.
Budskapet torde vara att man bör praktisera sina färdigheter varje dag, för att hålla dem uppe och – om möjligt – bli bättre och mer erfaren.
Det sistnämnda är nog tveksamt. Men nu drar jag iväg dessa rader och önskar min lilla läsarskara en god och lagom varm sommardag.