6 september 2026
“Varför bryr vi oss inte om Helsingfors?”, frågar recensenten Dan Hallemar som har läst Kjell Westös senaste bok “Coda”.
Det är i Expressen jag hittar recensionen och citerar:
“För många svenskar är Helsingfors något ganska avlägset och kanske till och med lite främmande. Den svenska urbana blicken har länge, kanske nästan alltid, varit riktad västerut. Men om till exempel Stockholm har en sann spegelbild så är det Helsingfors. Kanske främst för att de är vinterstäder där solen står lågt och för att himlen där faktiskt kan bli som den i Helsingfors, blå i skymningen på somrarna och att detta avlägset blåa ljus, längtans ljus, som Rebecca Solnit kallar det, definierar deras plats i världen, som ett avstånd.”
Nu har jag ju själv bara bott här i drygt 30 år, men jag har en egen teori. Även om Finland är tvåspråkigt och många kan bra svenska, så tror jag det är jobbigt med en språkmiljö där man inte begriper ett jota. I alla fall om man är här mer än bara någon dag.
Minns när jag efter finska hockeyguldet intervjuade svenske tränaren Curre Lindström för en bilaga till Svenska Dagbladet. Även om han coachade på engelska, tyckte han det var jobbigt att omringas av ett “obegripligt språk”.
Kanske är det en banal iakttagelse, men ofta reser man ju över med Finlandsbåten (vi säger Sverigebåten) för att roa sig och ta en drink eller fem. Då blir det lätt McDonalds och tillbaka till båten:
– Jag var i Finland men där fanns inget intressant.
När jag för länge sedan intervjuade Kjell Westö berättade han, hur han av och till fick brev och mail från äldre svenskar med helt fenomenala kunskaper om Finland och dess historia. Minns ett samtal på restaurang Elite med min framlidne vän Rolf Skillner (bl a statssekreterare åt folkpartistiske budgetministern Ingemar Mundebo , som berättade detaljer ur vinterkriget (1939), eller om det var fortsättningskriget (1941-44).
– Du kanske tycker det är tråkigt att lyssna?
– Tvärtom, jag är mäkta imponerad, du kan mycket mer om ämnet än jag!
Den här nu riktigt åldriga generationen tror jag inte har fått så många efterföljare. Men roligt är ju exempelvis att en av Ulf Kristerssons döttrar har studerat här på Svenska Handelshögskolan, några stenkast från huset i vilket jag bor.
Min barndomsväninna Lotta och hennes man Per är ofta här, senast förra veckan. Båda är arkitekter.
– Finländarna är fantastiska på formgivning! Innan vi lämnar ska vi gå på en guidad tur i Alvar Aaltos hem, berättar de och googlar fram adressen på mobilen.
Jag har slutat att uppmana mina svenska (och tyska samt tjeckiska) vänner att komma hit. Men det finns ett bra hotell på en minuts promenadavstånd från där jag bor.
Som pensionär har jag all tid i världen av visa runt. Jag tar gärna med på middag till någon eller några av mina äktfinska krogfavoriter.
Just innan vi skiljdes häromdagen frågade Lotta och Per om det finns någon tunnelbana här i Helsingfors.
Det gör det. Den har byggts ut rejält och är numera ganska långsträckt, men har bara en linje, vilken dock i ena änden förgrenar sig i två riktningar.
Den är klotterfri.
Helsingfors är min stad, vill jag bo livet ut. Finländarna är inte helt lätta att komma in på livet, men tänker jag efter så har jag faktiskt redan ett stort finländskt nätverk.
Att det ständigt och jämnt är jag som tar initiativet till att träffas…tja det får man väl bjuda på.
Maassa maan tavalla – i landet på landets sätt.