27 augusti 2026
Besöker Sveriges ambassad, vackert belägen invid Salutorget i centrala Helsingfors. Numera blir besöken få, det kan handla om att hämta ut ett nytt pass eller – som nu – riksdagsval i Sverige.
För många år sedan brukade ambassaden ha en stor sommarfest på sin spatiösa innergård. Olika svenska landskap stod som värd och bjöd på regionala läckerheter.
Minns jag på en sådan fest bytte några ord med höjdhopparen Stefan Holm. Den gången måste det ha varit Värmland som stod bakom arrangemanget.
Vet inte vilken gång i ordningen jag nu röstar på ambassaden. Eftersom jag är skriven här och inte i Sverige, får jag inte rösta i svenskt kommunalval eller val till landstinget. Blott till riksdagen.
Det sitter en handfull svenska medborgare i lokalen och väntar på att få avlämna sitt röstkuvert. EN känner jag igen, en finlandssvenska som är född i Sverige och även har bott där länge. Men accenten är finlandssvensk och nu bor hon här.
Proceduren är enkel. Man går, precis som i Sverige, in bakom en skärm och förser sig med röstkuvert och valsedlar. Röstkort har för några veckor sedan kommit från Sverige, men det hittar jag inte. Det räcker dock med svenskt pass och så går valmottagaren in på dataregister och printar ut uppgifter ur röstlängden.
Kuvertet och dokumentet läggs i ett större kuvert, som klistras igen och valförrättaren visar i sakta mak hur det hela läggs i en urna för vidaretransport till Konungariket.
Som dubbel medborgare har jag rösträtt även här i Finland. Förfarandet är enklare. Vi har, som många säkert vet, personval.
I Sverige går det ju rösta på en specifik person, men då måsta man kryssa denna. Här i Finland finns bara en enda valsedel och i en rund cirkel skriver man in det nummer ens egen kandidat har.
När jag kommit ut från ambassaden och väntar på spårvagn två hem till Kampen, väntar även ett stort gäng tyska turister på samma vagn.
– Parlamentswahlen in Schweden, förklarar jag och nickar i riktning mot den svenska beskickningen.
Om några dagar har vi traditionell kräftskiva på Svenska Gillet i Helsingfors. Det är den enda så att säga svenska aktivitet jag deltar i, förutom en del besök i rikssvenska Olaus Petri kyrka.
Förr spelade jag och sjöng på kräftskivan. Men det är bökigt i denna ålder och behovet av att underhålla med musik är noll. Gitarrsträngarna gillade nog förresten aldrig att få kräftspad på sig…
En finsktalande väninna har börjat umgås mycket med svensktalande, alltså i detta fall finlandssvenskar. På telefon berättar hon om ett kalas häromkvällen på en liten ort i de mest sydliga delarna av landet.
Hennes svenska blir bättre för var dag.
– Vi hade kalas på kvällen och åt krabba!
Hm, tänker jag och frågar:
– Var det kanske en kräftskiva?
– Ja, det stämmer! Men på finska använder vi samma ord, “rapu”, får såväl krabba som kräfta…
Vill man på finska skilja kräftor och krabbor åt, kan man för de sistnämnda använda ordet “taskurapu” eller “fickkräfta”. Letar man i en finsk restaurangmeny efter skaldjur, heter de “äyriäisiä”.
Diftongerna (man glider från en vokal till en annan) “äy” och “äi” kan till en början verka litet svåruttalade för en svensk.
Å andra sidan kan man måhända glädjas åt att finskan i princip uttalas som det skrivs och saknar allt vad sje-ljud och dylikt heter.