8 juli 2026
Snart har halva sommaren gått. Finaste minnet hittills dryga veckan i Estland med ungdomsvännen Alf.
Övar mig på att göra ingenting. Det går faktiskt bättre än tidigare. Promenerar i den lummiga stadsdelen Tölö och tittar in på biblioteket.
Viss mänskligt kontakt är ju också trevligt. Men på den punkten skiter det sig.
Mailar några vänner här i Helsingfors och föreslår en promenad, en fika eller en lunch. Majoriteten, faktiskt, svarar inte…
Funderar en stund kring om jag kanske är en elak person, om jag borde byta underkläder oftare, om jag är tjatig och “krävande” som en väninna menade härförleden.
Någon svarar och då heter det att vederbörande är “upptagen”.
Jag får inte riktigt ihop ekvationen. Var inte tanken bakom pensionering att man skulle befrias från alla mer eller mindre vettiga sysslor?
När jag hör och pratar med en del vänner får jag intrycket, att det är tvärtom. Nu jäklar ska det ges järnet och gås med i alla tänkbara föreningar och kutas runt som en tätting.
Intervjuar psykologen Åsa Kruse i Stockholm, som är specialiserad på detta med att gå i pension. Hon är kritiskt till den länge rådande “aktivitets-teorin”. Att om man inte som pensionär genast engagerar sig i tusen och en aktiviteter så växer det mossa på en.
Vore kul att få över en eller några kompisar från Sverige nu när Finland är som vackrast. Men känner att måste ge upp. Det är alltid någon hund eller häst eller katt eller barndop eller sommarstuga som effektivt sätter käppar i hjulet.
Men i morgon har jag faktiskt ett fikamöte som jag ser mycket fram emot. I påskas intervjuade jag en finlandssvenska som sedan länge bor i Prag och har lärt sig till synes helt perfekt tjeckiska.
Hon och mannen och döttrarna är på sommarbesök hos hennes föräldrar i Helsingfors. Vi – hon och mannen och jag – ska ses på ett fik alldeles intill Tölö bibliotek.
Kommer jag klara att konversera kanske en hel timme blott och bart på tjeckiska?
Samozřejmě – naturligtvis!