1 april 2026
Ska man skriva ett stycke svensk journalisthistoria går det inte att utelämna Ulf Nilson. Han var sin tids gigant (tillsammans med namn som exempelvis Staffan Heimerson, Herman Lindqvist och Bo Holmström).
Efter ett antal år i landsortspressen kom den unge hallänningen 1962 till Aftonbladet och värvades året därpå till Expressen som USA-korrespondent.
Något som fascinerar mig är hans otroliga produktivitet. I samband med Kennedy-mordet november 1963 kunde man få intrycket att hela Expressen skrevs av nämnde Nilson.
Tveklöst en berömvärd insats och dåvarande chefredaktören Per Wrigstad har förklarat, att han aldrig ångrat rekryteringen över en kopp kaffe på ett café i Klarakvarteren.
Ulf Nilson var ifrågasatt inom det egna skrået. Det skrevs uppsatser på Journalisthögskolor om hans arbetsmetoder och om att han ibland nog tog i en smula för häftigt.
Som kåsör och journalist i a v s e v ä r t m i n d r e s k a l a tycker jag, att detta är knepigt. Vem vill läsa en reporter som alltid bara erbjuder grynvälling..?
En sommar var jag vikarie på Expressen och satt inte så långt ifrån stjärnreportern. Ändå förmådde jag mig inte att ta en kontakt.
Några år senare träffade jag på ett kräftkalas en utrikesreporter, som berättade att Ulf Nilson i själva verket var ganska blyg. När han i ett radioprogram intervjuades av Mona Krantz gav han samma bild av sig själv. Det var mamman som fick hjälpa honom att få ett jobb på Hallandsposten.
– Själv hade jag aldrig vågat.
När han gick i pension 2015 fick Ulf Nilson frågan vad han var mest stolt över.
– Att ha skildrat Amerika och gett en bredare bild av landet än vad många svenskar hade tidigare. Många andra korrespondenter satt mest hemma i New York och skrev om vad andra tidningar skrev, men jag reste vansinnigt mycket och förmedlade vad jag såg, citeras han i Dagens Nyheter.
Ulf Nilson avled 2018. Vid ett tillfälle – tror det var runt juletid i slutet av 1900-talet – läste jag en krönika som var så på pricken att jag drog iväg ett mail.
Svaret lät inte dröja på sig. Han berättade att journalistiken inneburit en fantastisk resa för honom och att hans far var stenhuggare.
Min far var järnvägsarbetare.