29 augusti 2026
När jag flyttade till Finland hösten 1996 hade jag en otrolig tur rent tidsmässigt. På ett antal områden var landet då – eller skulle snart komma att bli – föregångare.
I början av året hade man infört något som kallades “alterneringsledighet” (på finska “vuorotteluvapaa”). Detsamma skulle senare i Sverige kallas “friår”.
En tidning jag skrev rätt mycket för var den svenska Tandläkartidningen. Och visst, det här med friår intresserade dem.
Så kom jag i kontakt med finlandssvenskan Veronica, som tack vare alterneringsledigheten fick en tids (delvis betald) ledighet medan en yngre tandläkare gavs en väg in i arbetslivet.
På en fråga, rekommenderade Veronica mig finlandssvenska tandläkaren Ilse i Helsingfors. Hon kom under många år att vara min tandläkare och efter hennes pensionering hann vi ses några gånger, helt privat, för att äta middag på hennes favoritrestaurang Central i stadsdelen Eira.
En underbart varm och intelligent person.
Ilse tipsade mig så om Maija och hos henne hann jag gå i ett antal år. Hon är finskspråkig (med vilket här i Finland menas att man har finskan som modersmål), men talar alldeles utmärkt svenska. Jag är helnöjd även med henne.
Ibland var Maija litet orolig över hur jag skötte munhygienen. Hon tittade allvarsamt på mig:
– Du har jättefina tänder för din ålder. Men vill du att det ska så förbli måste du ägna mer tid åt profylax. Och då slipper du också högre tandläkarräkningar.
Jag tog åt mig och har ända sedan dess använt tandsticka vareviga dag (plus så klart borstning morgon och kväll).
– Det ser ju riktigt bra ut, konstaterade nuvarande tandläkaren Ulrika och tandhygienisten Sirpa häromveckan.
Båda dessa också mycket professionella och trygga kontakter vad gäller allt som rör munhälsa.
Privat tandvård i Finland är inte billig. En timme hos hygienisten och dito hos tandläkaren, som lagade ett hål med bedövning, gick sammantaget på runt 400 euro.
Det finns ett system med så kallade servicesedlar (på finska palvelusetelit). De kan dock inte användas varje år, men subventionerar privat vård en aning. Någon så radikal reform vad gäller tandvården som den svenska – för personer som är födda 1959 eller tidigare – har vi inte haft här.
Att jag skriver detta beror nog knappast på, att jag tror att min munhälsa skulle vara av stort allmänt intresse.
Men jag läste för bara en stund en artikel i Helsingin Sanomat under återkommande rubriken “Elämä&Hyvinvointi” (“Liv&Välbefinnande”). Där berättar munhygienisten Anna Kantalainen om hur hon på mottagningen träffar patienter, som aldrig hört talas om tandstickor eller om de små borstar man använder för att rengöra mellanrummen.
– En del å sin sida berättar om att tandköttet blöder och därför har de slutat att putsa mellanrummen.
Munhygienist Kantalainen menar att patienterna ofta inte inser sin egen del i processen.
– Av någon anledning tar man inte allvarligt på problem med tänderna.
Tandstickor och små borstar är inte dyra. Finns på alla finländska apotek och med hundra procents säkerhet även på svenska.
Ett gott råd är att göra borstande till en daglig rutin. Själv har jag märkt att exempelvis televisionens nyhetsprogram passar gott. Man tankar ner dagens nyheter och hinner samtidigt, nästan utan att tänka på det, ”såga” en smula mellan gaddarna och förhoppningsvis undvika höga framtida tandläkarräkningar.