7 juni 2026
Ringer väninnan Bettina i Berlin och frågar hur hon mår. Hon hör till den promille av bekanta som genast svarar på mail eller telefonsamtal.
Hör jag inget på några dagar blir jag därför orolig.
– Ach Zören, ich hatte so viel zu tun, säger hon.
För mycket att stå i alltså. Hennes framlidne far var en framstående tysk konstnär, känd långt utanför landets gränser.
Bettina är runt 80 och jag minns inte exakt när hon gick i pension. Däremot vet jag att hon år in och år ut sysslar med faderns målningar, tar dem till utställningar och tillsammans med sin son producerar kataloger.
– Bettina, wann wirst du Rentnerin? säger jag och frågar alltså när hon tänker bli pensionär.
– Vielleicht niemals (Kanske aldrig)!
Sedan en tid tillbaka intresserar jag mig ganska mycket just för pensionering. Blev själv pensionär när pandemin slog till, 2020.
De flesta av mina vänner här i Finland, och även i Sverige, är åtminstone deltidspensionerade. Påfallande många stegrar sig dock och stannar kvar några år efter 65.
I mitt fall fanns inget val. Pandemin omöjliggjorde i praktiken förvärvsarbete som frilans.
En finlandssvensk väninna, som jag en tid umgicks flitig med, var synnerligen aktiv i föreningar och med allsköns träning, från gym och vinterbad till cykling och långa promenader.
– Jag har mer att göra nu än när jag förvärvsarbetade, brukade hon säga.
Hur tänker jag nu sy ihop den här påsen? Jo, med reflektionen att det kanske är litet underligt att gå i pension och sedan ändå köra på som en duracellkanin.
Jag är väl själv någon slags arbetsnarkoman och har förutsatt mig att på ett år skriva 365 kåserier. Fast det är egentligen ingen ansträngning för mig.
Men några konkreta åtgärder har jag vidtagit för att en smula bromsa upp. Således reser jag mycket mindre nu än förr. Estland en vecka efter midsommar med ungdomskompisen Alf känns ganska lagom. Och otroligt nog har jag inte planerat in några jobb under besöken i Tallinn, Viljandi och Tartu.
Jag går nästan aldrig på krogen numera. Kanske en kväll i månaden. Och då med en säger en kompis, orkar inte sitta i stora gäng med hög volym.
Varje dag går jag på fik, försöker då innan jag tar upp grekiskboken bara sitta stilla en stund. Låta tankar komma och gå. Oftast lyckas jag också undvika att grabba tag i mobiltelefonen och ringa någon kompis.
Min väninna Bettina kommer nog inte dra ned på takten och säkert ger henne jobbet med faderns samlade verk mycket glädje. Den ivrigt sportande finlandssvenska väninnan har jag inte längre kontakt med. Men har svårt tänka mig att hon sitter och rullar tummarna.
Nog finns det en poäng med att varva ned en smula. Minns förrförra gången jag var i Paris och mobiltelefonen strejkade.
Där satt jag på ett lokaltåg och tittade ut genom fönstret och bara njöt. Nästa steg får kanske bli att, som tjuren Ferdinand, börja lukta på blommorna.