10 september 2026
Julen 1967 fick jag en gitarr i present. Eller så kan ha varit redan 1966, i så fall som tioåring.
Nässjö var en stad med betydande proletära inslag och den gitarrkurs jag började på hölls i regi av ABF, Arbetarnas Bildningsförbund (här i Finland heter det ju f ö Arbis).
Läraren hette Olle Strandberg. I efterhand har jag förstått, att han var en känd och respekterad musiker på Småländska Höglandet.
Vi var ett gäng som främst spelade ackord. En låt jag minns var Beatles “Yellow Submarine” som på svenska hade fått den litet märkliga texten “Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt (sic!).
Nästa lärare hette Henrik Franzén. Han hade mustasch och en mycket seriös framtoning.
Nu var det inte längre tal om ackord. Vi ungar skulle bli klassiska gitarrister. Gissar att en del hoppade av, men själv var jag fascinerad av och beundrade vår nye magister.
Jag kan nu ha varit kanske tolv år och mycket fascinerad av spanske virtuosen Andrés Segovia.
– Han är världens främste gitarrist. Det finns sådant som bara han kan spela på en gitarr, förklarade magister Franzén.
En påtvingad flytt från Nässjö förde med sig, att gitarrspelande en smula föll i träda. Men jag har i vuxen ålder fascinerat konstaterat, att nog åtminstone några av oss i gruppen redan på tröskeln till tonåren spelade stycken av spanske gitarrmästaren Francisco de Asís Tárrega y Eixea (1852-1909).
Framför allt två stycken: Adelita och Lagrima.
– Kom ihåg en sak. Ni ska öva så mycket att ni aldrig någonsin behöver titta på vad högra handens fingrar gör på gitarren, förmanade Franzén.
Snart 60 år senare behöver jag aldrig titta på högerhandens rörelser. Och har jag hört en melodi några gånger brukar det sedan inte vara svårt att spela densamma.
Men – paradoxalt nog har jag svårt att kompa helt vanliga låtar medelst så kallat slagkomp (fi lyöntikomppi, eng strumming). Alltså när man helt enkelt bara slår an flera strängar samtidigt, med plektrum eller fingernaglar.
– Du har en tendens att dra iväg litet väl snabbt eller att hoppa över några takter.., förklarade en kompis jag under en period spelade tillsammans med.
Nu på eftermiddagen kom en finsk nyvunnen vän på besök. Rutinerad gitarrist och van att spela och sjunga i grupp.
Han visade hur man med slagkomp spelar vanlig tango på gitarr. Något jag tror väldigt många gitarrister behärskar. Men inte jag…
Gång på gång får han upprepa fraserna (term för en bit av en melodi). Det går trögt och jag ber att få spela in med kameravideo. Och till sist ber jag honom också att skriva ner fraserna i det block jag i förmiddags köpte på Clas Ohlsson.
För första gången någonsin får jag idén att kolla med AI ang hur musikalitet och rytmkänsla korrelerar. Svaret blir ungefär att det oftast inte finns något problem härvidlag.
Då ställer jag om frågan en smula och får ett annat svar, fritt återgivet: “En sångare kan glänsa enormt inom melodisk och emotionell musikalitet, men ha svårt för komplexa rytmer som en trummis hanterar utan problem”.
Jag vill så gärna försöka ta upp gitarrspelet igen, men inte Tarrega och inga tremolo-etyder (en avancerad klassisk teknik).
Egentligen kan jag bara tänka mig en metod; att titta på de korta video-stycken jag nu spelat in och se hur en erfaren och skicklig kompgitarrist spelar. Samt att ta litet fler lektioner, dock med mellanrum för övning.
Krävande kommer det säkert att bli – men OM DET LYCKAS så väntar troligen många fina stunder exempelvis med finsk tango i nära vänners lag.
Förresten – är alla finska tangor översatta till svenska? Om ej så vore det – i motsats till slagkomp – a piece of cake.