7 augusti 2026
När den finländska sensommaren är som allra fagrast ringer en vän och författarkollega.
– Anders har dött.
För en kort stund upphör tiden att existera. Det kan inte, får inte vara sant!
Men det är det.
Anders och jag lärde känna varandra någon gång runt millenieskiftet. Han var copywriter och rattade ett magasin som behövde material från Finland.
Ett intensivt och synnerligen givande samarbete inleddes och som varade tills tidningen efter några år lades ner. Anders hade en unik förmåga att få sina medarbetare att skriva, även om ämnen de kanske inte alls kände att de behärskade helt och fullt.
Än idag har jag mycket vaga begrepp om vad biobränsle är för någonting, men tackade ja till att göra några intervjuer om ämnet efter att Anders förklarat:
– Biobränsle handlar inte om att elda med gamla Åsa Nisse-filmer…
Så träffade han en finländsk kvinna, bosatt i Sverige. Ljuv musik uppstod och efter en tid flytta paret över hit till Finland, till en ort där svenska praktiskt nog är majoritetsspråk.
Anders var en fullständig virtuos vad gäller svenska språket. Finska intresserade honom inte och det kom på sätt och vis att bli min smala lycka.
Runt sex procent av befolkningen i Finland har svenska som modersmål. Jag tycker de flesta av dem talar perfekt finska, även om alla inte själva skulle skriva under på det.
Har man såväl svenska som finska i skallen och exempelvis ska producera texter, uppstår lätt något som kallas “fennicismer”. Det är språkdrag där finskan helt tydligt influerat svenskan.
När en finlandssvensk vill uttrycka att han eller hon saknar någon, kan det ibland heta: “Jag har ledsamt efter dig”. Uttrycket kommer direkt från finskans “Minulla on ikävä sinua”, mer exakt översatt “Jag har en längtan efter dig”.
Jag började läsa finska först i medelåldern och utan några förkunskaper. Så risken eller möjligheten att mina artiklar och boköversättningar skulle börja andas fennicismer borde vara noll.
Men icke så! När Anders flyttat över hit med sin kära hustru, intensifierades kontakten. Och han kunde upptäcka en fennicism på flera kilometers avstånd…
Mot slutet blev det så, att jag i princip inte kunde publicera ens ett litet kåseri utan att först sända det till honom för språkgranskning. Det måste ju ha varit tidskrävande för Anders, men samtidigt älskade han sitt svenska modersmål och jag vill gärna tänka att han också njöt av vår dagliga ordtennis.
Med sitt glada, öppna och nyfikna väsen skaffade sig Anders snabbt en finländsk vänkrets. Det skrevs om honom i media, inte minst när han som rikssvensk blev ledare för en lokal finländsk jazzorkester.
För mig blev det en vana att en eller ett par gånger om året ta tåget till staden där Anders med hustru bodde. Vi åt alltid middag på samma krog. Jag kände nog ibland en “skuld” för att han så generöst och utan ersättning “tvättade fennicismer” åt mig.
Men han höll benhårt på att vi skulle ta notan varannan gång.
– Du betalade i vintras, nu är det min tur!
Som människa var Anders påfallande anspråkslös. Otroligt plikttrogen och vänsäll. När vi satt där på krogen om aftonen, var det aldrig ett tråkigt ögonblick. Likt brådmogna skolpojkar på klassutflykt skojade vi, skrattade och lekte ordvitsar. Tungsinne fanns liksom inte i Anders vokabulär.
Men nu känns det tungt. Som att en storebror gått ur tiden. Från det att telefonsamtalet kom efter lunch igår, har jag räknat till ett 15-tal tillfällen då jag spontant tänkt att “Det här måste jag genast maila Anders om!”
(Det var litet samma sak när min mor gick bort för några år sedan. Gång på gång drog man automatiskt upp mobilen ur fickan för att ringa ett samtal och fråga hur hon mådde).
Få människor har stått mig så nära som Anders. Nu är han borta, men ändå inte. Alla glada minnen lever ju kvar och alla de texter han med sin virtuositet skapat.
Vila i frid storebror – du har för evigt en stor och alldeles egen plats i mitt hjärta!