4 augusti 2026
Går på grekisk taverna med en väninna. Det finns ju några sådana även här uppe i vår kyliga Nord.
Bestämmer mig för att – om kyparen är grek – försöka konversera en smula på språket ifråga.
Det går förvånansvärt lätt i kanske tre, fyra minuter. Byter till engelska och berättar att jag är från Sverige.
– Nómiza óti ísoun Éllinas. I proforá sou eínai san ti dikí mas (Jag trodde ni var grek, ert uttal är som vårt).
Jag blir mållös. Hade vi pratat en minut grekiska till så hade jag bergsäkert tappar ord och gjort grava grammatikfel.
Varför är grekiskt uttal så fullkomligt naturligt, medan jag inte klarar en enda mening på finska utan att bli identifierad som “muualta tullut” (utlänning)?
Varför går ryskt uttal så galant, men tjeckiskan ibland “hackar”? Har förresten inte längre några kontakter med mina ryska bekanta, dit åker man ju inte så gärna i nuläget.
Varför går kinesiska (mandarin) så lätt att imitera, men skulle jag försöka med finlandssvenska blir det pannkaka…
Kyparens ord följer mig hela aftonen och in på nästa dag. Har aldrig fått en så spontan och nog ärlig komplimang. Känns som att det får vara ett “slutord”.
Jag kan ju inte snickra, inte städa, inte laga mat, inte hitta längre än till Kampens utkant, inte sitta still mer än några minuter, inte bilda familj, inte lyfta skrot, inte spela saxofon och orkar inte flygresor längre än till Hellas.
Man ska väl vara glad om man eventuellt har någon liten talang, och jag skrattade gott när en kollega frågade om jag funderat på att lära mig sydkoreanska på förmiddagen och nordkoreanska på eftermiddagen.
Eller en annan kollega som bekymrat rynkade pannan, när vi var på bokhandel i Peking, och jag hittade en lärobok i tibetanska…
Jag har aldrig i mitt liv köpt någon språktidning, hittar inte bevisen över mina universitetsexamina och har noll intresse av formella meriter.
Men jag blir liksom uppspelt av att prata med kreti och pleti, slå mig i slang med tjecker och kineser på spåran. Det är liksom min egen lilla njutning och inte avsett för omgivningen. Hur skulle man förresten kunna bli imponerad av sig själv?
Please, kan vi ta typ ett års paus nu! Prata om vädret eller hur fin sommaren har varit?
Snälla, inga frågor typ “Hur många språk kan du?”! Helst inga mobiltelefonsnuttar där jag ombeds babbla på en massa tungomål.
Jag är lika stolt över min kanske aningen udda talang som en zebra över att han eller hon bär ränder. Det sårar faktiskt när någon tror man “spelar Allan”. Man har varken valt var man fötts eller vilka gener man har fått.
För något år sedan försökte jag räkna och printade ut ett papper med mina språk på hotellet i Nässjö. För att slippa ständigt svara på samma fråga…
De var ju inte så många, ett drygt tiotal. Plus väl en smula spanska och italienska, men kan man hyfsat franska och har läst några år latin på gymnasiet är det snarast en bonus.
Men sedan, med detta dokument på fickan, var det plötsligt inte en kotte som ställde den uttjatade frågan (jag har tappat bort lappen).
Litet har jag nog de senaste 30 eller fler åren ibland känt mig som en apa i bur på Skansen eller Högholmen eller varför inte Hagenbecks i Hamburg.
På en krog i Berghäll för många år sedan pratade jag om aftonen med en holländsk (tror jag han var) bartender.
– En landsman till mig har berättat om dig och dina språk. Ni träffades på ett tåg här i Finland för några år sedan…säger han plötsligt.
Jo. Ja. Tack. Fint. Skoj. Finemang. Wow. Häftigt. Roligt.
En gymnasieväninna – som jag tyvärr tappat kontakten med – kom i yrket i kontakt med min kusin i Småland. Hon berättade om någon märklig gammal klasskompis med en smula språkintresse.
– Är det Sören?
– Ja, hur vet du det!
– Han är min kusin.
Men nu pausar vi!
En människa har oftast fler än en talang eller egenskaper. Plus en massa tillkortakommanden.
Kommer ni ihåg reklamen “Jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också.”?
Jag är ju varken dentist eller mor. Men kanske något mer än blott och bart hyperpolyglott och språkmaskin på två lurviga ben.
Typ människa, kanske…
P S Tänker – om hälsan står bi – dock fortsätta k å s e r a om språk. Men helst nog inget mer positivhalande eller “säg något på kinesiska!”.
En lättsam liten bok med små språkkåserier ligger också i pipeline.