31 maj 2026
Inför Youtube-intervjun i förrgår, fredags, skriver jag ihop ett kort dokument. Jag VET att mina språkkunskaper kommer att vara ett av flera teman.
Det är helt OK och kanske har jag inte så många andra begåvningar. Är väl dock hyfsad trubadur och har spelat gitarr ända sedan barnaåren.
På årliga klassträffen i Nässjö och efter några pilsner framgick det att en av kyparna kunde finska. Född i Sverige men uppenbarligen av finsktalande föräldrar.
Jag tar ju ALLTID ALLA chanser att förkovra mig i främmande språk. Några klasskamrater hajar till när jag talar finska med kyparen.
– Man förstår ju inte ett skvatt! konstaterar en av dem.
INGEN i min släkt har, vad jag känner till, någon utpräglad språkbegåvning. Jag letade upp mina småkusiner (finlandssvenska) i USA och åkte dit några varv för att hälsa på.
De är entreprenörer, musikanter och tyvärr i ngt fall även diabetiker. Väldigt imponerande människor och roligt att åkte över medan ännu var litet yngre.
Jag är så kluven ang detta med min fallenhet för främmande språk. Det är ett mysterium även för mig och tror väl inte det normalt sett är något jag själv liksom vill framhäva.
När Paul McCartney är ensam hemma, tar han upp gitarren och spelar “Yesterday” för sig själv…
Det här skickade jag iväg inför inertvjun med “Bloms Bästa Bitar (och jag lovar att jag inte har det minst lilla behov av att försöka glänsa):
Svenska (modersmål)
Engelska (flytande)
Tyska (flytande)
Tjeckiska (flytande)
Finska (flytande)
Ryska (snudd på flytande, måste ibland leta efter ord)
Franska (nog också ung som ryskan, får söka ord ibland)
Nygrekiska (inte helt flytande, men nog nu hyfsat bra, plöjer en bok av Kallifatides utan större problem, måste ibland anlita lexikon)
Kinesiska (kan inte läsa, men tycker nog klarar vanliga samtal bra, på en krog i Athen i vintras tolkade jag en smula mellan kinesiska och grekiska, dock så klart på mkt elementär nivå. Jag har varit nog minst 20 ggr i Kina och även studerat vid universitet i Peking, haft otaliga konversationer med kinesiska taxichaufförer).
Spanska (väldigt elementärt men till nöds kan jag konversera en smula, har även latin i bagaget).
Modern standardarabiska (mitt dåliga samvete, förstår hyfsat nyheterna på Al-Jazeera, läst i Beirut och London, minns att på väldigt renommerade School of Oriental and African Languages) talade jag och privatläraren faktiskt sista timmen helt på arabiska. Han skrev ngt slags intyg att kör jag några 100 timmar till så är prognosen god att lär mig bra).
Danska och norska (har en danska i släkten och tidigt hört språket. På ngt konstigt sätt tycker jag kanske att jag kan få till det, gäller även norska. Det var en barndomskompis bosatt i USA och optimist som sade till mig att ska ta med danska och norska i mitt CV…).
Ett språk har gett mig mer svett än alla andra sammantaget. Det är finska. Jag var ju medelålders när började och vet än idag inte varför.
Kan nog med gott samvete hävda att min finska idag är på – för att vara icke-infödd – på en god nivå. Har inga som helst problem även med avancerade samtal eller att läsa finskspråkiga texter.