19 juli 2026
Édith Giovanna Gassion föddes på Rue de Belleville i Paris den 19 december 1915. Från ytterst påvra förhållanden skulle hon komma att lägga en värld under sina fötter med namnet Édith Piaf. ‘
Lika fransk som roquefortosten eller general de Gaulle. Och vem har inte någon gång nynnat exempelvis på “Non, je ne regrette rien” eller “La vie on Rose”?
Flickan hade artistiskt påbrå. Mamman Annetta Giovanna Maillard var cafésångerska och pappan Louis-Alphonse Gassion gatuakrobat. Mamman, som redan hade begynnande alkoholproblem, övergav henne direkt efter födseln, Kort därpå, 1916, kallades pappan in för att strida i första världskriget.
Efter att en kort tid ha bott med mormodern – som inte klarade av att ta hand om henne – flyttades hon undernärd till farmodern som drev en bordell i Normandie. Det föll på de prostituerades lott att ta hand om den lilla flickan.
Det behövs knappast någon psykologexamen för att inse, att den utomordentligt otrygga starten i livet skulle bädda för ett framtida alkohol- och drogmissbruk.
Édiths far återkom från kriget och lär ska ha varit i sjuårsåldern när hon hjälpte pappan under dennes gatuframträdanden. Det skedde medelst små sångnummer mellan akrobattricken och Édith utvecklade snabbt en känsla för hur man ska ta en publik, fånga in och behålla dess intresse.
En dag 1935 gick nattklubbsdirektören Loui Leplée på en parisisk gata och fick i ett gathörn se och höra något sällsynt; en ung kvinna så skör men med en röst av guld. Han introducerade henne på sin klubb Le Gerny’s nära Champs-Élysées och nu tog karriären fart.
Édith var bara 1.47 i strumplästen och mager. Det fick Leplée att introducera henne som “La Môme Piaf” eller “Den lilla sparven”. Han såg till att storheter som Maurice Chevalier satt på första parkett när – numera – Piaf gjorde scenpremiär i den typ av svarta klänning som genom karriären skulle förbli hennes signatur, Leplée ordnade också så att Piaf fick spela in ett par skivspår: ”L’Étranger” och ”Les Mômes de la cloche”.
Men säg den lycka som varar – nattklubbsdirektören blev tagen av daga den 6 april 1936 och under en kort period misstänktes Piaf. Saken uppmärksammades stort i media, men slutade med att hon rentvåddes från misstankarna.
Typiskt för Piafs liv var de tvära kasten mellan lycka och olycka. Och hennes förmåga att gång på gång komma tillbaka till scenen. Den till det yttre så spröda “sparvungen” måste ha haft en järnvilja, eller åtminstone en tidig erfarenhet av hur man klarar av livets alla jävligheter.
Fru Fortuna skulle åter komma till undsättning. Sångaren och låtskrivaren Raymond Asso samt pianisten Marguerite Monnot tog sig an Piaf. Detta ytterst proffsiga par drillade henne i allt från sångteknik och hur man för sig på scenen, till vilka sånger som passade bäst i hennes repertoar.
Flickan från gathörnet höll nu på att bli en proffsartist. Hon blev vän med celebriteter som Maurice Chevalier, Jean Cocteau och träffade 1944 Yves Montand, för vilken hon blev såväl mentor som älskarinna. Han gjorde rekordsnabb karriär men bröt sedan med Piaf.
Piaf spelade också en viktig roll för att Charles Aznavour skulle slå igenom hos en bredare publik.
Under andra världskriget var ju Frankrike ockuperat av tyskarna, Piaf sjöng vid flera tillfällen för tyska trupperna, vilket väckte ont blod. Hon kom sedan att förklara, att hon på sitt eget sätt deltagit i motståndskampen.
Det florerar en berättelse om hur hon uppträdde på en klubb för höga tyska officerare, och då tilläts fotografera sig med franska krigsfångar för att höja deras moral. Bilderna skulle sedan ha använts i tillverkandet av falska pass.
Efter kriget stod Piafs stjärna högt och även i USA började man uppskatta hennes sånger (hon hade till en början uppfattats som litet väl dyster). Hon gjorde turnéer förutom i Europa även bland annat i Sydamerika.
Men typiskt nog skulle nya olyckor komma att drabba henne. Det sägs att boxaren, världsmästaren i mellanvikt Marcel Cerdan var den av Piafs alla män som betytt mest. När han 28 oktober 1949 skulle flyga över till USA för att förenas med henne, störtade planet över Azorerna och alla ombord dog. Piaf övervägde att ställa in kvällens konsert, men hon besatte en järndisciplin och kunde sjunga även när hon mådde mycket dåligt fysiskt och psykiskt.
Oturen fortsatte att förfölja henne och 1951 skadades hon allvarligt i en bilolycka tillsammans med Charles Aznavour. En arm och två revben bröts. Ytterligare ett par olyckor förvärrade hennes tillstånd.
Men solen skulle titta fram en sista gång – i form av den unge grekiskättade frisören och sångaren Theo Sarapo. Han 26. Hon 47.
Han hette egentligen Theofánis Lámboukas (Θεοφάνης Λάμπουκας) men Piaf, som visste hur en slipsten skulle dras, gav honom namnet Theo Sarapo. Efternamnet låter nästan som det grekiska uttrycket för “jag älskar dig” s’agapó (σ’αγαπώ).
Det sägs, att äktenskapet var lyckligt. Tharapo var ingen simpel lycksökare och han tog hand som sin hustru fram till hennes död den 10 oktober 1963 i Plascassier utanför Grasse på den franska rivieran. Hon blev 47 år gammal och var mot slutet sargad av såväl olyckor som sjukdomar och år av alkoholmissbruk.
Till det fina med Édith Piaf hör, tycker jag, att hon aldrig gav helt tappt. Visst blev hon besviken och visst blev hon ibland lämnad, men hon tvekade ändå inte inför att ge sig in i nya kärleksrelationer.
Här en länk där Piaf och Sarapo sjunger “À quoi ça sert l’amour”. En fri översättning till svenska skulle kanske bli “Vad tjänar kärleken till?”: