19 april 2026
Även om jag kanske inte längre känner mig som så där helt igenom svensk, så uppskattar jag att det finns en rikssvensk församling i Helsingfors. Rikssvensk betecknar “Sverige-svensk” och man kunde kanske säga att motsatsen är “finlandssvensk”.
Nu finns det även en hel del finlandssvenskar i församlingen, som bland annat firar högmässa klockan 11 varje söndag.
Jag är en mycket oregelbunden kyrkobesökare, men idag fick jag till det. Vaknade som vanligt tidigt och så fika i köpcentret och litet jobb-mailande.
Ett av de bud Gud enligt Gamla Testamentet gav Mose på Sinaiberget handlade ju om att hålla en dag i veckan fri från arbete. Därvidlag har jag förbrutit mig.
Minns senaste besöket i Israel. Hur man på sabbaten hade mixtrat med hotellets hiss så att det inte gick att åka mer än en våning i taget. Därefter måste man vänta ett tag.
Brödrosten i frukostrestaurangen hade någon kopplat ur.
– Sabbaten, förklarade en av hotellets anställda och skrattade när jag förgäves försökte putta in en skiva vitt bröd.
Åter till Finland och Helsingfors och Olaus Petri svenska församling. De har en sympatisk rikssvensk präst och en riktigt fin kör. Högmässan varar normalt bara runt en timme.
Man använder Svenska Kyrkans psalmbok och jag försöker nynna med, för de flesta psalmer är mig okända. När det blir dags för unisont “Fader vår” är jag inte heller riktigt med på tåget.
“Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen”, läser församlingen.
Jag känner mig som vore jag en körsångare som har förväxlat tonart och riskerar att förstöra hela tillställningen. Viskar tyst för mig själv orden från 1917 års bibelöversättning:
“Fader vår som är i himmelen. Helgat varde Ditt namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja såsom i himmelen så och på jorden”.
Högmässan om söndagen innefattar även nattvarden eller “Herrens heliga nattvard” som man sade förr:
“Jesu lekamen för dig utgiven”, hette det 1970 vid konfirmationsgudstjänsten i Nässjö kyrka.
Uppfattar det nu som att prästen i Olaus Petri säger “Kristi kropp för dig utgiven”.
Denna söndag deltar ett antal konfirmander i högmässan. Även om Finlands skola hör till världens underverk, tvivlar jag på att de alla kan ord som “lekamen”.
Men osvuret är bäst och när högmässan är över går jag ut i den gassande solen och unnar min lekamen en av Helsingfors bästa kinesiska söndagsbufféer.
Jag tyckte om att konfirmeras och är nog ganska bibelsprängd. Men vid snart 70 orkar jag inte längre försöka ta mig an teodicé-problemet (alltså frågan om hur Gud kan tillåta all ondska i världen).
Ej heller besitter jag ynglingens självklara svar på alla livets gåtor.
Går dock sedan över ett år tillbaka minst 10 000 steg om dagen (i Prag i början av veckan 21 000). Så det lekamliga har jag väl inte helt försummat.
Kanske är dessa sporadiska besök i Olaus Petris rikssvenska församling ett försök att också en smula vårda den själ människan ju ibland påstås vara utrustad med.