25 juli 2026
Denna morgon ser jag för första gången i år gula löv. En frisk bris sveper genom den tunna sidenjackan, inköpt i Peking för drygt 30 år sedan.
Dags att knacka fram dagens kåseri på stamfiket och med en kopp mörkrostat som hjärnbränsle. En av få saker jag aldrig känner minsta ångest inför.
Man sätter på datorn.
Man letar strömuttag.
Man skriver.
Man publicerar.
Man dricker upp kaffet.
Skrivkramp drabbar av naturliga skäl främst just skribenter…Jag upplevde det under några månader som vikarie på en tidning för nu över 40 år sedan.
Omständigheterna är ointressanta för en allmänhet – men jag har trots allt upplevt det förfärliga tillståndet att hjälplöst stirra på ett tomt, vitt papper (detta var före datorernas intåg på redaktionerna).
Jag har ett flertal kollegor som lider svårt av skrivkramp. Eller rättare sagt – de övervinner krampen och ut kommer ofta fantastiskt fina texter.
Vilket jag tycker är helt beundransvärt!
En rikssvensk som är känd för sin enorma produktivitet är historieprofessorn (och Finlandsvännen) Dick Harrison i Lund. Senaste noteringen på internet är att han har skrivit över hundra böcker.
– Att jag kunnat producera så mycket populärvetenskap, beror på att jag inte behövt konkurrera om tjänster på mycket länge. När man väl har en fast position, upplever jag dock att det skulle behövas mycket mer motstånd, förklarade han när jag 2012 intervjuade honom för tidningen Universitetsläraren.
– Hade jag varit lat och bara velat koppla av och dra mina 50 000 i månaden, hade jag kunnat komma undan med det ganska lätt. Det går rutin i undervisning, för det finns ett begränsat antal kurser man kan ge. Och det är inget egentligt krav att man ska prestera en massa monografier och ny forskning.
– En professor ska, trots allt, vara någon slags forskningsspjutspets. Idag kan de slippa undan med argument som att ”Jag har skrivkramp”.
Antag att en möbelsnickare skulle säga att ”Jag har inte gjort några möbler det här året för jag har fått fobi för hammare”. Vederbörande skulle få byta jobb. Någon motsvarande press finns inte i det svenska akademiska samhället.
Kanske lätt att säga, för den som formligen sprutar ur sig böcker…?
– Visst, det hör jag väldigt ofta. Men det är inget argument. Du kan köra med att du har svårt att skriva böcker om du jobbar som kassörska eller banktjänsteman. Eller om du är doktorand och håller på att lära dig skriva.
– Men när du har ett jobb där det ingår över 50 procent forskning i tjänsten, ska du banne mig också göra den!
Jag fascineras starkt av produktiva kollegor. En sådan var Expressens världsreporter Ulf Nilson, som avled 2018. Omstridd förvisso men samtidigt ett fenomen inom svensk press (i en tid då medielandskapet såg helt annorlunda ut än idag).
I facktidningen Journalisten berättas om en undersökning av frilansen Staffan H Westerberg, enligt vilken Nilson i samband med Kennedy-mordet 1963 under en drygt vecka lyckades dra iväg (man läste in via telefon till Sverige på den tiden) mellan 23 och 26 artiklar per dag.
Knappast skrivkramp, eller hur..?
Det sistnämnda kom dock att i högsta grad drabba rikssvenske författaren Stig Dagerman. Han var blott 22 år gammal när han 1945 slog igenom med romanen “Ormen” och snabbt geniförklarades.
Under några år var hans produktion flödande, både som romanförfattare och skribent i syndikalisternas tidning Arbetaren (där han kom att skriva runt 1 300 så kallade dagsedlar).
Reportage-serien “Tysk höst” i Expressen 1947 bidrog till att öka intresset bland allmänheten för Dagerman. Artiklarna där var relativt lättillgängliga, jämfört med en del av hans mer djuplodande böcker.
Men så började takten att avta. Året därpå var det tänkt att Dagerman skulle upprepa succén, men nu i Frankrike och med projektnamnet “Fransk vår”.
Det inre och yttre trycket hade redan börjat bli för hårt. Visserligen kom 1948 hans mest sålda roman “Bränt barn” ut och samma år skrev han den mästerliga novellen “Att döda ett barn”.
Dagermans sista roman, “Bröllopsbesvär”, kom ut 1949.
År 1950 upphörde skaparkraften, förutom exempelvis kortare alster till tidningen Arbetaren. Framlidne författaren och psykiatern Johan Cullberg har i sin bok “Skaparkriser” analyserat Dagermans fyra sista år i livet, då skrivkrampen alltså dominerade nästan totalt.
Att i mycket tidig ålder geniförklaras och sedan väntas leva upp till förväntningarna måste vara alldeles fruktansvärt. Vi vet att Dagerman mot slutet blev något av en festprisse och lade rejält på hullet. Men hur många har inte gjort det, även utan att ha press på sig om att försöka leva upp till något rykte som geni?
Han fick ut kraftiga förskott från sitt förlag, men alltså utan att kunna generera något. Vilket naturligtvis måste ha ökat på pressen att prestera.
Mot slutet genomgick Stig Dagerman flera djupa depressioner och han vårdades tidvis på sjukhus. Den 5 november 1954 ändade han sitt liv, genom att stänga in sig i garaget till villan i Enebyberg, i Danderyds kommun, och sätta igång bilen på tomgång.
Detta var inte första försöket att ta livet av sig medelst kolmonoxidförgiftning. Han hade försökt tidigare, men då alltid i sista stund ångrat sig.
Det sägs att så även var fallet denna gång. Gasen var avstängd när han hittades och bildörren öppen.
En av 1900-talets största svenska författare hade gått ur tiden.