13 augusti 2026
Morgonen den 13 augusti 1961 vaknade invånarna i Berlin till en chock. Under natten hade de östtyska myndigheterna börjat rulla ut taggtråd för att spärra av gränsen mot Väst-Berlin.
Visserligen hade kommunistledaren Walter Ullbricht så sent som i mitten av juni på en presskonferens deklarerat att “Niemand hat die Absicht eine Mauer zu errichten”, det vill säga “Ingen har för avsikt att uppföra en mur”.
Jo, jo…
Det fanns ett reellt skäl till avspärrningen. Mellan åren 1949 och 1961 hade drygt två miljoner östtyskar flytt genom det hål i järnridån som fanns i Berlin. Det var inte minst många unga och många välutbildade som valde att “rösta med fötterna”.
Hur var detta möjligt? Jo, efter andra världskriget kom Berlin att delas i fyra sektorer; en sovjetisk, en engelsk, en fransk och en amerikansk. Landsgränsen mellan östra och västra Tyskland spärrades tidigt av, men i just Berlin fanns inga fysiska hinder.
Folk kunde bo i öst och arbeta i väst. Naturligtvis såg de skillnaden i levnadsstandard och vad gällde medborgerliga rättigheter. Den 17 juni 1953 hade östra Berlin skakats av allvarliga kravaller, sedan kommunistregimen beslutat att produktionsnormerna skulle höjas med 10 procent och utan någon kompensation till arbetarna.
Upproret – som även krävde fria val – slogs brutalt ner av sovjetisk militär. Än idag finns, fram till Brandenburger Tor, en paradgata vid namn “Strasse des 17. Juni”.
Avspärrningen och den definitiva delningen av Berlin möttes till en början av protester från väst. Vem minns inte president Kennedys tal vid rådhuset i Schöneberg 26 juni 1963: “Ich bin ein Berliner” (“Jag är en berlinare”).
Berlinmuren kom med tiden att bli en – om än grotesk och grym – realitet. Några berättelser skakar om en alldeles särskilt. Som den om 18-årige östtyske muraren Peter Fechter.
Den 17 augusti 1962 försökte han forcera muren och höll nästan på att lyckas. Men vid sista gränshindret träffades han av vaktsoldaternas kulor.
I närmare en timme låg den blödande Fechter på östtyskt område utan att vare sig vakterna eller någon på västsidan ingrep. Media dokumenterade det hela och DDR-regimens rykte solkades ytterligare ner.
Icke desto mindre sade partichefen Erich Honecker så sent som den 19 januari 1989, alltså året då muren föll, att den skulle bestå “i 50 eller 100 år till”.
Den sista att skjutas ihjäl vid flyktförsök över muren var 20-årige Chris Gueffroy, den 6 februari 1989. Till hans minne finns sedan augusti 2010 i stadsdelen Treptow-Köpenick en gata vid namn Chris-Gueffroy-Strasse.