1 juli 2026
Visst låter ordet “självdisciplin” som något jobbigt och tråkigt? Ska man inte – åtminstone på ålderns höst – ta dagen som den kommer?
Jo, det ska man nog. Och jag tror också många gör det.
En fungerande definition av “självdisciplin” vore kanske, att tvinga sig till saker man inte alls tycker är roliga. Och i resonemangets ände brukar någon slags belöning hägra.
Framlidne amerikanske psykologen M. Scott Peck skriver i sin bok “The Road less travelled” (på svenska “Den smala vägen” om hur lättja hindrar oss från att nå våra större livsmål.
Han frågar oss hur vi beter oss inför en smarrig gräddtårta; kastar vi genast oss över rosen eller äter vi först upp det andra?
Det finns en hel del psykologiska experiment kring hur väl människor förmår att avstå från omedelbar tillfredsställelse för att istället få känna större nöjdhet med sig själv framgent.
Någonstans på nätet ser jag formuleringen “skjut upp din lycka idag för att vara lycklig i morgon”.
Lätt säga tulipanaros, inte sant..?
Hade jag haft mer självdisciplin skulle strumporna och kalsongenar jag bytte i morse ligga i tvättkorgen, inte på sängkanten.
Hade jag haft mer självdisciplin skulle jag i afton, med gode vännen Kristian på restaurang Seahorse, beställa in en sallad eller fiskbit. Nu blir det – som alltid – deras underbara mega-schnitzel.
Det blir förmodligen litet mindre öl än förr, dock ej på grund av självdisciplin utan därför att skulle man svälja ner samma volymer som förr i tiden blir morgondagen inte skoj.
Jag besitter nog bara “självdisciplin” på två områden; det ena är skriveriet. Jag kan helt enkelt inte hoppa i säng en afton om en text inte är klar. Och som frilans i decennier har jag aldrig kunnat skjuta upp författandet av en artikel.
Resonemanget är ganska enkelt; dels skulle det få mig att känna mig lat och dels brukar redaktionschefer och chefredaktörer inte vara särskilt förtjusta i frilansare som inte levererar enligt avtal…
Jag vill som skribent ha ett gott namn. Och som Staffan Heimerson någon gång uttryckte det: Du är inte bättre än din senaste artikel!
Det andra området där jag har självdisciplin är spårinlärning. Men vid några tillfälle har det spruckit totalt. Efter kanske ett års finskstudier vid Stockholms universitet var jag helt slut i knoppen.
Beklagade mig för min framlidne finsklektor Saila Ekström som föreslog att vi skulle gå på krogen en kväll och efter några bärs skulle det kanske gå enklare…
En ovanlig pedagogik, måhända, men Saila hade ett hjärta av guld och utan henne hade jag tveklöst gett upp det nu mer än 30-åriga projektet.
Det är litet samma sak med nygrekiskan. De grammatiska mönstren slår man i sig på ett år eller två. Men språket är fullständigt sanslöst ordrikt. Det är en leda att varje dag försöka plöja några rader i den roman jag nog redan berättat tillräckligt om i dessa kåserier.
Men – man märker ju att det går litet, litet bättre nu än för några månader. Färre ord behöver slås upp, långa textsekvenser förstår jag.
Rosen på tårtan då? Den man ska spara till sist?
Jag äter inte sötsaker, men en ouzo och kall retsina kvällen den 12 december i år får bli triumfens moment.
Τότε θα μιλήσω μόνο ελληνικά!
Då ska jag bara tala grekiska!