26 juli 2026
Från militärtjänsten i Sverige på 80-talets början har jag ett återkommande minne. Det är fredag eftermiddag och vi “bassar” – gammal svensk militärslang för “beväringar” – ska städa logementen.
Så klart minns jag inte vad vår officer hette, men en sak han sade fastnade omgående.
– Ni behöver inte upplysa mig om att det är tråkigt att städa…
För de flesta av oss hamnar väl inte städning särskilt högt upp på listan över favoritsysselsättningar. Men för en del har det till och med öppnat upp en karriär.
Japanskan Marie Kondo slog igenom för några år sedan som internationell expert på att städa och hade en egen Netflix-serie vid namn “Tidying up”, fritt översatt “Städa upp”.
Finskan Auri Salminen (tidigare Auri Kananen) har också, om än i mindre skala, gjort sig ett namn inom städbranschen. Hon är flitig på sociala medier samt i tv och har fått smeknamnet “siivouskuningatar” eller “städdrottningen”.
Till hennes specialiteter hör att åka hem till personer som har det otroligt grisigt i hemmet och och så, med sin yrkestalang, göra det glimrande rent.
Rätt underhållande , faktiskt.
Något jag däremot finner beklämmande, men ändå inte kan låta bli att titta på ibland, är program om “hoarders”. Ett relevant svenskt uttryck vore måhända “hamstrare”.
Den kanske mest kända och internationellt spridda reality-serien kommer från USA och heter just “Hoarders” (i norsk TV har den döpts till “Extreme samlare”).
Serien är fascinerande, men samtidigt kan man bli smått rasande över personer som aldrig kan slänga ens en trådrulle och där hemmen (“soptipparna” vore nog mer passande) påminner om Jerusalems förstöring.
En del läsare har förresten säkert, precis som jag, upplevelser av inte minst äldre vänner och släktingar som i någon grad kunde betecknas som “hoarders”.
Pekar man på ett utrivet kakrecept ur Icakuriren 1968 och föreslår försynt att det gulnade urklippet kunde få hänga med i nästa soptömning, blir svaret säkert som Amen i kyrkan:
– Nej, nej, nej, det kan vara bra att ha!
Ett tag försökte jag med argumentet att “alla sådana här recept och vad som du än kan tänkas behöva finns idag på internet!”.
Argumentet fallerar dock ofta, eftersom många över en viss åldersgräns varken har eller ämnar skaffa sig dator och nätuppkoppling.
Mätt internationellt uppges prevalensen för boarding eller samlarmani vara runt 1, 5 procent. I åldern över 70 år anges den som sex procent. Jag gissar att det då handlar om mer än trådrullar och gamla tidningsurklipp eller uttjänta gummistövlar.
Det verkar inte finnas särskilt många metoder att lindra besvären. En del får hjälp av KBT, kognitiv beteendeterapi ägnad att förändra tankar och beteenden. Enbart psykofarmaka tycks inte ha särskilt stor effekt.
När en lägenhet eller ett hus blir så fullproppade att den boende knappt längre kan ta sig fram, kan sociala myndigheter komma att koppas in. Släkt och vänner kan försöka hjälpa till att rensa. Ytterst hotar ibland vräkning.
När jag skriver detta slår det mig, att jag har ett par jämnåriga vänner som ogärna släpper in någon i sin lägenhet.
– Det hjälper inte att jag börjar försöka slänga exempelvis gamla tidningar. Högen blir ändå aldrig avbetad, förklarar en vän i Sverige.
Jag har själv bitvis dragit på mig oordning, ofta i samband med att jobbet krävt det mesta av tiden. Man lägger en pryl på golvet och “glömmer” att sedan plocka upp den.
Men samlarmani, eller hoarding, är mig fullkomligt främmande.
Idag är det halvmulet här i Helsingfors. Nog gyllene läge att återigen gå igenom garderober och skåp, städa wc:n och slänga gamla salvburkar etcetera.
Jag har gjort det förut och vet att en belöning hägrar bakom horisonten:
Det är ROLIGT OCH MENTALT AVKOPPLANDE att sedan komma hem till en bostad där allt krimskrams fått flyttpass till soprummet!