23 maj 2026
Att i närmare två veckor åka runt i Sverige och följa ett sedan länge upplagt program – där nästan alla som betyder något för mig ingår – är snudd på vansinne.
Sista kvällen före hemfärd sätter jag mig mol allena på en hamburgerrestaurang i Stockholm och sköljer ner ostburgaren med några India Pale-öl.
Efter snart en vecka hemma i Finland är så mycket osmält. ALLT var fint – inte minst dagen och långa promenaden i Nässjö med ungdomsvännen Johan.
Hans otroliga hjärnkapacitet och begåvning hade kunnat föra honom till ett verkligt statusjobb. Men så har karln också ett stort och rött hjärta och han kom att ägna sitt liv (numera på deltid) som chef för en organisation vilken hjälper personer med höga trösklar att få arbete.
Fick också några fina timmar med ungdomsvännen Alf, som sedermera blev långtradarchaufför och därefter facklig ombudsman.
Vi har hunnit göra många utlandsresor sedan vi återupptog umgänget för kanske något decennium sedan. I midsommar sticker vi till Estland, där vi var även samma tid i fjol.
Många av mina utlandsresor genom åren har jag gjort på egen hand. Inte minst sedan digitalkamerorna blev så bra, att man utan någon större begåvning alltid kan få till ett par bilder som duger för publicering.
Vi är nog på många sätt väldigt lika, Alf och jag. Dock är jag ointresserad av bridge och kollar inte idrott på tv (förutom bordtennis och simhopp, grenar jag som ung utövade med ytterst mediokra resultat…).
Alf å sin sida har aldrig bett mig berätta om tjeckiska språkets prefigerade rörelseverb eller hur läckra diminutiver man kan skapa på grekiska. Finskans 15 kasus tycks heller inte sätta hans hjärta i brand.
Men i övrigt har vi det fantastiskt på resorna. Vi tycker båda om öl och tankar flitigt på restaurang Krutkällaren i Tartu. Dock – vi bryter alltid upp efter att kanske ha tagit ett glas för mycket, men inte mer än så.
Nyårsafton på grekiska Egina blev det två glas pilsner var och i säng klockan 22. Pigga som mörtar log vi nästa morgon åt hotellpersonalen som tycktes ha kopparslagare som sällskap.
En annan sak jag uppskattar enormt vad gäller Alf är att om vi har bestämt möte i hotellreceptionen (vi vill alltid ha enkelrum) klockan 18.00, då står han där 17.59.
Jag har nog vid tillfälle dykt upp först 18.02 och då med en lång harang till ursäkt.
Det är så enkelt att resa med en person som är klyftig, godsint och som man kan lita 110 procent på.
Nästa resa ska jag förresten inte göra ett enda jobb och som alltid har vi bokat hotell med många stjärnor och fina sängar.
– Dä sa bli så sjöönt att båra slöa och ta sej tupplurar mett på dåågen, säger Alf på sitt småländska idiom.
– Säg inte annat! svarar jag med en smula finlandssvensk accent (uttrycket är en så kallad fennicism, alltså ett fall där finska språket påverkat svenskan i Finland. På finska heter det “Älä muuta sano”).