6 augusti 2026
I början av 90-talet gjorde fotograf Kjell Fredriksson och jag, med kort mellanrum, en arbetsresa till New York och därefter en till Moskva.
Ett av våra reportageuppslag – som inte var svårt att sälja in – handlade om ensamstående mödrar.
Sally bodde med sin son i stadsdelen Bronx och hade sitt ursprung i Latinamerika. Vi tillbringade en afton hemma hos henne och en väninna, även hon “hispanic”.
– Det är tufft att vara ensamförälder. Jag vill med mitt sätt att leva och försörja mig själv vara en förebild, förklarade Sally som pendlade med tunnelbanan in till Manhattan och jobbet som advokatsekreterare.
Väninnan, som också hade en son med sig och vilken var i Sallys pojkes ålder, nickade instämmande:
– Det är för enkelt att bara gå på Food stamps (ett program som ger fattiga hjälp med mat), inflikade hon.
Vad ensamstående mamman i Moskva hette kommer jag – skam till sägandes – inte ihåg. Hon jobbade på ett dagis och dottern kan ha varit ungefär i samma ålder som Sallys son, det vill säga på lågstadiet.
Jag vet inte ens om jag frågade v a r f ö r Sallys man hade svikit. Men i ryska mammans fall gjorde jag det, och borde kanske redan i förväg ha listat ut svaret.
– Iz-za vodky (på grund av vodkan)! Jag bad honom till slut att helt enkelt lämna mitt och min dotters hem, berättade hon.
Besöket i en Moskva-förort dyker upp i minnet när jag läser om rysk-amerikanska journalisten och författaren Julia Ioffes bok “Motherland”. Den recenseras i Helsingin Sanomat av Olli Rehn, generaldirektör för Finlands Bank och tidigare bland annat EU-kommissionär, europarlamentariker, näringsminister samt ledamot av den finländska riksdagen.
“Boken ger en ny bild och som avviker från den tidigare angående Ryssland. Den är en en tredimensionell röntgenbild av det ryska samhällets utveckling i drygt 100 år, från oktoberrevolutionens utopi om jämställdhet mellan könen till Putins auktoritära machokultur” skriver han.
Jag har inte läst boken, men greppet verkar onekligen mycket intressant. Rysslands historia är så mansdominerad. Vem kommer idag ens ihåg namnet Alexandra Kollontaj?
Hon var en ledande kämpe för kvinnors frigörelse, personlig vän med Lenin men av Stalin ut utlokaliserad som sovjetiskt sändebud, först i Oslo och sedan i Stockholm.
Man kunde kanske kalla henne en radikalfeminist. Mycket hände också efter oktoberrevolutionen; det blev lättare att ta ut skilsmässa, abortlagen liberaliserades, etcetera.
En teori, vilken dock EJ ska ha emanerat direkt från Kollontaj, var “Dricksglasteorin” (тео́рия стака́на воды́, tiórija stakána vodý).
Enligt den var sex som ett glas vatten, är man törstig så dricker man. Följden blev horder av föräldralösa barn som i många fall tvingades leva under eländiga förhållanden på sovjetiska barnhem.
Kollontaj förblev livet igenom obrottsligt lojal mot härskaren i Kreml, Josef Stalin. Men det finns vittnesbörd om att – även om hon till denne sade sig stödja politiken för att “utrota kulakerna som klass” – tog oerhört illa vid sig när hon fick höra om transporter av hela familjer med boskapsvagnar till Sibirien.
En tid efter Lenins död, 1924, inledde Stalin stora förändringar vad gäller moraluppfattning etcetera. Aborträtten inskränktes, man talade inte längre om “fri sex”, i partitoppen var så gott som nästan bara män.
Lillefar i Kreml tycks i grunden ha varit en tämligen konservativ person, han var ju faktiskt delvis utbildad vid ett prästseminarium i Tiflis och mamman Keke var djupt troende. När favoritbarnet, dottern Svetlana kom upp i tonåren såg han till att man noga vaktade på henne och till honom rapporterade eventuella mansförhållanden.
Röda armén hade inga formella militära grader. Stalin återinförde dessa och epåletter. När Hitler anföll råkade han försäga sig i sitt berömda tal och kallade medborgarna ”bröder och systrar”.
Under de förfärliga skådeprocesserna i Moskva 1936-38 måste Alexandra Kollontaj ibland ha känt att marken gungade under hennes fötter.
Hon kallades hem 1945 och blev pensionär. Hon klarade sig alltså undan repressionerna och dog en naturlig död i mars 1952, ett år före Stalin.
Att försöka recensera en bok man inte läst, är en smula djärvt. Men jag ska kanske beställa boken från biblioteket.
På nätet finns flera intervjuer med Ioffe, som ger ett sympatiskt och mycket kunnigt intryck. Hon var bara var sju år när hennes judiska familj 1990 emigrerade till USA och är tvåspråkig med ryskan.
I en tv-intervju på nätet berättar hon om de ofattbara skador spriten åsamkat det ryska samhället och då naturligtvis främst männens hälsa.
– Efter kriget fanns det byar dit bara en enda man återvände levande. Han fick då hjälpa till att göra andra kvinnor i byn till mödrar.
Kvinnan är både yrkesarbetande och uppfostrar barnet eller barnen. Och ska få hushållspengarna att räcka till mer än vodka…
– Vad en del ryska kvinnor fascineras av hos Putin är bland annat att han inte dricker alkohol och regelbundet håller sin kropp i trim, berättar hon i en intervju.
Själv har hon naturligtvis inte något till övers för den nuvarande regimen. Hon pekar på äktenskapet mellan Michail Gorbatjov och Raisa Gorbatjova som något unikt i sovjetiskt historia. Hon var högutbildad, följde med maken på utlandsresorna, var stilig och de lär ska ha samrått i många frågor.
I väst bländades många av paret. Men knappast ryskorna i gemen.
För hur många vardagliga, sovjetiska dubbelarbetande kvinnor som stått i timmar i kö efter en burk bulgariska gurkor kunde sätta på sig eleganta kläder, hoppa på flyget och följa med maken på resor till länder som England och USA?