12 mars 2026
Tyska talas som modersmål av närmare 100 miljoner människor. Men, ärligt talat, har du i din bekantskapskrets någon som kan uttrycka sig begripligt på språket?
Jag har en – han är finskspråkig frilansjournalist och även mycket duktig på svenska.
Från 1800-talets hälft och fram till andra världskriget var tyska första främmande språk på svenska läroverk. Från tidig ungdom minns jag boken Två år i varje klass av Erik Zetterström, signaturen Kar de Mumma. I den delvis självbiografiska boken hade bröderna Sigge och Putte ett evigt bekymmer med den tyska grammatiken och tvingades plugga upp betygen under sommaren för att få börja i nästa årskurs.
Tysk film är en exportprodukt som bitvis tagits mycket väl emot i Sverige och Finland. En av de ledande namnen inom “Den nya tyska filmen” på 70-talet var Rainer Werner Fassbinder.
Minns första gången jag läste om honom. Hur han hade bestämt sig för att före 30-årsdagen ha producerat 30 långfilmer.
Det målet uppnådde han och de sista sju åren av livet kom det ytterligare 13 långfilmer, alltså totalt 47.
Vid 30 hade jag inte uppnått särskilt mycket i livet, förutom att jag på något oförklarligt sätt blivit antagen till Journalisthögskolan och genomgått densamma. Många fina klasskompisar och i januari 2027 firar vi att det gått 50 år sedan första terminsstarten.
Jag hade parallellt läst ryska på vuxengymnasiet och nog omedelbart av vår äldre lärare – med tungt pedagogiskt bagage från Josef Stalins Sovjet – utsetts till klassens gullgris.
När 30-årsdagen inföll hade jag vikariat på en bankförbundstidning. Nog inte det sexigaste journalistjobb man kunde ha, men hyfsad lön och jag fick resa runt mycket i Sverige.
Artikeln jag läste om Rainer Werner Fassbinder fascinerade enormt. Varför hade jag inte själv haft vett eller initiativförmåga nog att sätta upp ett riktigt maffigt mål före 30? Typ “världsberömd i Nässjö och omgivande orterna Ormaryd, Spexhult samt Äng”.
Fassbinder lyckades och han producerade ej blott långfilmer; en del läsare har säkert sett TV-serien Berlin Alexanderplatz i 14 delar.
En film som imponerade på mig var Maria Brauns äktenskap (Die Ehe der Maria Braun) från 1979. Sak samma med Lili Marleen (1981).
Sitt internationella genombrott fick han redan 1974 med Rädsla urholkar själen (Angst essen Seele auf). Det är en stark berättelse om relationen mellan en äldre tyska (spelad av Brigitte Mira) och en yngre invandrare från Marocko (spelad av El Heidi ben Salem).
Temat är utanförskap och det var nog också vad regissören upplevde i efterkrigstidens Förbundsrepublik. Han bröt mot konventioner och var exempelvis öppen med sin homosexualitet.
En film jag särskilt minns är Veronika Voss längtan (Die Sehnsucht der Maria Braun), om en kvinna som en gång varit firad skådespelare men nu istället är morfinberoende och har en relation med en sportreporter.
Om Rainer Werner Fassbinder kan utan överdrift sägas, att han brände sitt ljus i bägge ändar (när man själv var i 30-årsåldern förstod man inte så mycket utan kände mest ren och skär beundran).
Drogerna blev Fassbinders fall. Han drack som en svamp och nyttjade narkotika samt sömnmedel.
Sista filmen hann aldrig bli riktigt färdig. Den bygger på Jean Genets roman Querelle från 1947 och handlar om den bisexuelle sjömannen, opiumsmugglaren, tjuven och mördaren Georges Querelle. Filmens svenska titel kom att bli Matrosen och stjärnan (1982).
Man kan naturligtvis fundera kring Fassbinders totala självdestruktivitet. Mot slutet av sitt liv var han helt beroende av stimulantia för att kunna hålla det furiösa arbetstempot. Amfetaminet höll honom vaken, ibland dygnet runt.
Den 10 juni 1982 avled filmkonstnären. Han som förtrollat en snabbt växande publik, var oförmögen att regissera sitt personliga liv.
Rainer Werner Fassbinder blev blott 37 år gammal. Han ligger begravd på Bogenhausener Friedhof i München.
Kåseriet är tidigare publicerat i Hufvudstadsbladet