27 maj 2026
I samband med att jag i augusti 1996 flyttade till Finland, tog jag beslutet att hädanefter är det finska som gäller. Nu med tre decenniers perspektiv, kan jag konstatera att det var ett litet överilat beslut.
Omkring sex procent av Finlands befolkning har svenska som modersmål. De flesta är inte alls trakterade av att bli tilltalade av en rikssvensk på något annat än vårt gemensamma modersmål.
Jag envisades nog i början – inte av illvilja men därför att jag som rikssvensk hade väldigt grunda kunskaper om Finland.
Saken kan ses på litet olika sätt. Det är självklart att den finlandssvenska minoriteten i alla lägen där så är möjligt vill använda sitt modersmål.
En viss förståelse kan kanske också finnas för att jag – som nyinflyttad och med mycket rudimentära finskkunskaper – var snudd på fanatisk i min strävan att snabbt få upp språket till en högre nivå.
Efter nästan 30 år här och med tiotusentals och åter tiotusentals timmar av praktisk finskövning, ställer sig saken litet annorlunda. Talar någon exempelvis inom servicenäringen svenska med mig, blir min fråga omgående om vederbörande månne är finlandssvensk.
Är så fallet talar vi självfallet gemensamma modersmålet, fattas bara!
Men det finns en annan aspekt och den är nog väldigt speciell och sällsynt; jag tar fortfarande ALLA tillfällen i akt att öva finska.
En talande situation var på banken idag, dit jag hade bokat tid för rådgivning. Jag sade redan vid tidsbokningen att jag gärna vill ha en finskspråkig rådgivare.
– Aha, jamen då går det ju snabbare att få en tid, sade finlandssvensken som betjänade på telefon.
Jag fick så service på finska och råkade i slutet av det personliga besöket på bankkontoret nämna att jag är rikssvensk med finska språket som min kanske största passion.
– Jamen vi har ju två svensktalande här på kontoret! utbrast rådgivaren och möttes av ungefär följande svar från mig (på finska):
– Tack men nej, jag tar vareviga chans att förbättra finskan. Hade jag trängtat efter att i sådana här lägen tala svenska kunde jag ju lika gärna ha stannat kvar i Sverige…
Nu är vi ju så extremt få rikssvenskar som har finska till livspassion, och det kan kanske skära sig en smula därför.
Självklart är svenskans ställning i Finland viktig även för mig. Men på ett praktiskt och kanske inte så lättförklarligt sätt, kan jag rent egoistiskt tänka att “det är tidsslöseri om jag talar ett språk jag redan behärskar intill perfektion”.
Men, som sagt, på ett mer allmänt plan tycker jag tveklöst svenskan i Finland är värd att kämpa för.
Dock undvek jag att sätta upp mig på listan för svenskspråkig rådgivning på mitt bankkontor…