27 juli 2026
Finskan har många mustiga uttryck. Ett lyder “puhua suu puhtaaksi”, vilket motsvarar engelskans “Speak one’s mind”.
“Att prata munnen ren” låter nog litet märkligt på svenska, men den goda läsaren förstår säkert innebörden av uttrycket.
Fikar med en finländsk väninna en solig juliförmiddag. Passar på att ge henne min nya bok samt att skriva en liten dedikation.
Väninnan berättar – som mången gång förut – att hon gillade kåseriet i första boken om “Brevbäraren som försvann”. En alldeles sann berättelse om marxist-leninistiske, rödhårige och nästan två meter långe brevbäraren Bosse Jansson som tragiskt en dag bara var försvunnen.
Det skedde 1976 och gåtan är inte löst.
– Jag tycker bäst om när du skriver om något annat än dig själv, förklarar väninnan.
Tjong, där satt den!
Jag avstår från någon vass replik, typ “jag själv är ju mitt favoritämne”.
Ity hon har ju rätt – inte minst om man skriver ofta kan det vara svårt att hitta bra ämnen (detta är förresten kåseri nummer 112 i en tänkt serie…).
På något sätt tycker jag ändå den här finländska rättframheten är ganska befriande. Om ett par veckor har jag levt med den i 30 år.
En annan finländsk väninna kom häromåret om sommaren på besök och vi drack vin och åt jordnötter på min balkong. Det var medan jag fortfarande aktivt spelade gitarr och sjöng en del för vänner och mindre sällskap, typ Svenska Gillets kräftskivor.
– Ska jag dra en låt för dig?
– Ja, men inte fler än två!
I vilket annat land som helst hade jag nog blivit en smula förnärmad. Men jag vet att mina vänner inte menar något illa, de är helt enkelt blott och bart finländare. Och det är i sig en fin egenskap.
En tredje episod kommer i tankarna. En finländsk väninna, som jag tyvärr tappat kontakten med, köpte några exemplar av min första bok som julklappar (självfallet skänkte jag henne också ett).
– Jag försöker variera mina texter, förklarade jag med troskyldigt ansiktsuttryck.
– Jo, fast du skriver väldigt mycket om grekiska språket…
Det fanns inte mycket att invända. Hon hade ju och har nog fortfarande rätt. Vad skallen är full av skriver pennan.
Man kan ju för övrigt heller inte börja vara “spekulativ” och försöka gissa sig till vad de eventuella läsarna önskar. Då försvinner spontaniteten i ett nafs.
Tänkte nu få till 365 kåserier på raken. Kanske bara som litet morgongymnastik. Ett sätt att hålla skrivångan uppe.
Leker med tanken att be de av runt 50 personer som står på mail-listan att hojta, ifall det börjar bli alltför repetitivt. Å andra sidan behöver ju ingen klicka på det dagliga e-mailet. En bok med ett års texter känns dock som en litet spännande tanke. En enda tjock bok – inte nödvändigtvis full av illustrationer – och därefter slut på kåserandet.
Får väl i nuläget citera Too-ticki i Tove Janssons berömda bok “Trollvinter”, från 1957:
– Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.