9 mars 2026
Klockan fem på morgonen ringer klockan. Ja, alltså inte någon fysisk väckarklocka (försök sälja en sådan till en pensionär…) utan den biologiska.
Ligger kvar en stund och funderar över livet och varför allt blev som det blev och om det ännu är möjligt att åstadkomma några större förändringar.
Jo, det är det nog. En sådan kan vara att försöka få till stånd litet mer ordning och reda i tillvaron.
Från klockan fem och några timmar framöver är möjligheterna rätt stora. Jag tar med mig datorn till stamfiket i Kampens köpcentrum och går in på nätet.
Ett mail till intervjuobjekt i Tjeckien. Ett mail om att eventuellt flytta fram en intervju i Stockholm några timmar. Ett mail till väninnan Riitta att jag kommer till hennes och makens fest på lördag och ett mail till gitarristen Kari om att jag ser fram emot att då träffas.
Plus kanske tiotalet andra mail, jag är envis som synden.
Jag gör numera så här åtta morgnar i veckan. Förutom önskan att ha ordning och reda i livet finns något annat i bakgrunden:
Från sen eftermiddag fram till läggdags fungerar jag inte längre fullt ut.
Otaliga aftnar – förutom när jag går på krogen, men det är mycket sällan numera – zappar jag mellan kanaler på Youtube, läser förstrött någon utriven artikel ur Helsingin Sanomat, poppar micropopcorn och konsumerar ibland en eller annan radiodokumentär.
Mönstret går liksom inte att ändra. Jag sjunker framåt kvällningen ihop likt en sufflé som obevakad utsatts för korsdrag.
Ändå tycker jag nog att det seniora livspusslet numera går hyfsat bra att lägga. Det handlar om att bränna allt krut de timmar då kropp och knopp är med på vagnen.
Tjong! Pang! Pong! låter det när jag obarmhärtigt hamrar på datorns tangentbord och en del av de övriga morgongästerna på fiket tycks fundera över, om den lille farbrorn verkligen har alla hästar hemma…
Apropå det, lärde mig härförleden att uttrycka saken på finlandssvenska. Man säger: “Han har inte alla mumintroll hemma i dalen”.
Uttrycket, som ju syftar på Tove Janssons muminberättelser, lär ha finskt ursprung: “Ei ole kaikki muumit laaksossa”.
När jag skriver detta visar klockan på datorn några minuter över tolv, finsk tid. Dags att besöka någon av stadsdelens alla lunchrestauranger.
Några timmar till räcker sedan bränslet. Men runt klockan 17 skvalpar det redan halvtomt i hjärnkontoret. Kanske får jag iväg något mail som inte hanns med på morgonen, eller något förstrött telefonsamtal.
Klockan 20.30, fortfarande finsk tid, är det dags för många finländares och numera även min högtidsstund. Då sänder den statliga finskspråkiga televisionen sitt halvtimmeslånga nyhetsprogram, vilket i folkmun går under beteckningen “Jumalanpalvelus” – “Gudstjänsten”.
Nåde den som då försöker få kontakt med någon kompis på telefon. Man blir genast avsnoppad och ombedd att ringa senare.
Fast det gör jag inte. För då slö-zappar jag ännu mer och konsumerar micropopcorn.
Jag är förresten inte ensam om att vara förtjust i detta klassiska godis. Även prinsessan Estelle mumsar popcorn när det är dags för fredagsmys på Haga slott.
Det är sant, för jag har läst det i Svensk Damtidning.