2 augusti 2026
En barndomskamrat och hennes man kommer över till Finland i början av september. Jag gläder mig storligen.
Bägge är arkitekter – han pensionerad och hon ännu synnerligen aktiv med egen byrå. Uppdragen tycks hagla.
Vi är skolkamrater från Nässjö och hennes pappa drev en framgångsrik VVS-firma. Mamman var något på den tiden så ovanligt som yrkesarbetande, om än på deltid. Lärare vid en av stadens högstadieskolor i svenska och vid behov även i engelska, tyska och franska.
Jag kan bara påminna mig att några få i vår 60-talsklass hade en mamma som yrkesarbetade. Och nästan alla våra fädrer var “järnvägare”, det vill säga anställda vid Statens Järnvägar. Nässjö var och är en betydande järnvägsknut.
Barndomen är svår att göra om, fast min vän psykiatern Ben Furman ju skrivit en bok med titeln “Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” (“Ei koskaan liian myöhäistä saada onnellinen lapsuus”).
Något som slår mig – så här i “tredje åldern” – är att det klasstänkande som fanns i den småländska småstaden nog främst var förankrat hos arbetarna. Där fanns, minns jag klart, en sorts märklig “respekt” för dem som inte primärt arbetade med händerna.
Faktiskt tror jag inte att jag själv eller de jämnåriga led av det. Byggmästarens son hade visserligen tre växlar på sin cykel, men man tog sig fram hyfsat med bara två.
Skolan i Sverige på 60-talet var en fenomenal social trampolin. Man visste intuitivt, att om man inte busade alltför mycket och då och då såg till att doppa näsan i en läxbok så kunde det gå en riktigt väl i framtiden.
Vilhelm Moberg berättar i en av sina romaner (tror det är “Sänkt sedebetyg”) hur burgna föräldrar inför terminsavslutningen skickade med sina telningar pannkakor till skolfröken. Minns i förbigående att min väninna – hon som kommer till Finland snart – hade föräldrar som samlade in en slant till en present åt vår lärarinna.
I det hårda, obarmhärtiga klassamhälle där Moberg växte upp, retade arbetarbarnen sina kamraterna med att de skulle få “pannkakebetyg”.
Finns inte en risk på triljonen, att vår fröken Ingrid i Handskerydsskolan skulle ha ägnat sig åt mannamån (gammalt svenskt ord för partiskhet).
Sköt dig, håll tyst under lektionerna och vill du svara på en fråga är du så god och räcker upp handen!
Sådana lärare är en prydnad för kåren. Minns under ett av många besök i Storbritannien bildekalen “If you can read this thank a Teacher!” (Om du kan läsa detta tacka en lärare!).
Kanske, måhända, eventuellt, möjligtvis drabbades jag också en smula av klasstänkandet i vuxenlivet. En episod dyker upp i minnet. Det är sent 80-tal och jag har ställt till med fest i nya lägenheten på Söder i Stockholm.
När vi står på balkongen och skålar i skumpa får jag plötsligt en smått surrealistisk känsla; vad gör j a g här bland adjunkter, arkitekter, jurister, direktörer och annat “fint folk”..?
Det gick bra för så gott som samtliga mina klasskamrater. En kille – som var en smula busig och kanske inte alltid fick sje-ljuden rätt – blev otroligt framgångsrik entreprenör och därtill en fantastisk god och trogen vän än idag.
Han som nog aldrig riktigt kunde inrätta sig i det svenska tänket, drog efter gymnasiet till USA och är sedan länge framgångsrik “Real Estate Developer” på amerikanska västkusten. Vi googlar båda och kommer överens om att den svenska ekvivalenten nog är “Fastighetsutvecklare”.
Ytterligare en koll mot nätet säger att det “handlar om att identifiera och förverkliga potentialen i olika fastighetsobjekt eller områden”.
Hon som blev arkitekt, och snart kommer till Finland med sin man, är otroligt jordnära och positiv.
Det är nog bara han som blev utrikesreporter som – efter några pilsner eller glas rödvin – ibland kan ha en tendens att bli en smula självgod.
Fast i grund och botten nog rätt snäll.